Farväl till sociologin – III
Den här framställningen om sociologi kan naturligtvis dömas ut som orättvis och oinitierad. Man skulle säkert kunna hävda att den inte ger någon sann bild av sociologin, att den inte skildrar sociologin som den är i verkligheten. Men framställningen är varken bättre eller sämre än någon annan. Någon ”sann” bild av sociologin finns inte och ”verkligheten” definieras ju av hur man talar om fenomenen. Sociologin är inte satt på undantag i tillvaron. Den här beskrivningen har samma värde och sanningshalt som vilken annan beskrivning som helst, om man bedömer den utifrån sociologins rådande kriterier.
Att döma ut texten för dess ibland raljerande ton och yviga språkbruk låter sig inte heller göras, eftersom den i det avseendet alltid kan hävdas vara direkt inspirerad av sociologerna Foucault eller Bourdieu, som ju är fixstjärnor på den postmoderna himlen, delvis på grund av den lockelse dessa fransosers svulstiga språk har på de intellektuella som är mätta på akademiskt språk (de som söker mer av det sista har ju alltid Habermas orgier i komplexitet).
Men konstruktionen måste vara social, kanske någon hävdar. Språk är social handling och så länge denna syn på sociologin inte omfattas av andra är den inte tillräckligt meriterad att utgöra en social konstruktion. Men denna framställning är långt från unik, även om dess perspektiv normalt formuleras långt utanför sociologins gränser. Filosofen Sören Halldén (2005) kommenterar till exempel den akademiska återväxtens karaktär:
Otaliga vetenskapligt skolade unga forskare, många odiskutabelt begåvade, har med entusiasm gett sig hän åt en verksamhet där problemlösning ersatts med känsloladdad begrundan, kryddad med citat och namn på rörelsens profeter. Där finns då en tydlig likhet med religiös sekterism, där finns innestängdhet, andäktighet, repetitivt sugande på nyckelfraser. Rationaliteten har på ett nedlåtande sätt skjutits åt sidan, vanliga beviskrav och vanliga krav på förklaringen av centrala termer har bemötts med likgiltighet. (s. 157)
Det är en ny tid som kanske inte skulle fallit de gamla storheterna i smaken. Weber skulle sannolikt ha övergett samhällsvetenskapen om han upplysts om att politisk agitation efter nästan ett sekel kallas för ”vetenskap” när den bedrivs i sociologins föreläsningssalar – Weber ansåg ju att vetenskapen inte skulle ta ställning utan verka i kraft av sin sannfärdighet (Liedman, 2004). Hade han blivit varse att urklipp ur Proletären idag används som empiriskt underlag (föreläsning, Xxxx Xxxx, 110311) i sociologisk utbildning hade han säkerligen protesterar högljutt.
Men Marx hade å andra sidan glatt sig åt att den radikala vänstern faktiskt inte upplöstes när den praktiska tillämpningen av hans lära kastades på historiens sophög under 1900-talets sista decennier. Barrikaderna bytes bara ut mot akademierna. Nu är ju inte det något märkligt eftersom marxismens förtrupper aldrig lockat arbetare, utan övervägande intellektuella. Och indoktrinering är ju inte indoktinering om det man indoktinerar är den Sanna Läran – studenterna tenderar att inte klaga om agitationen kallas ”vetenskap”.
Däremot hade Marx haft större problem med den postmoderna relativismen – den rimmar ju extremt illa med de kausala samband och prediktioner han stipulerade (oaktat att sambanden inte kunnat beläggas och prediktionerna inte infriats). Men kanske hade han haft överseende med relativismen om han bara insett att förutsättningen för marxismens överlevnad var omintetgörandet av en observerbar verklighet.
Durkheim skulle dock ha vänt sig i sin grav om han förstått att den kvalitativa metod-ansatsen i framtiden skulle vara den totalt dominerande inom sociologin. Han menade att den individuella föreställningsvärlden inte kunde vara utgångspunkt för studier av det kollektiva (Liedman, 2004) – idag är det subjektiva meningsskapandet det enda som är intressant för sociologin och kvantitativa ansatser döms ut rutinmässigt (föreläsning, Xxxx Xxxx, 110207).
Men alla dessa knutar löses upp av diskursanalysen. Diskurstemat är i allt väsentligt motsättningarnas, dubbeltydigheternas och stringensbristens Alexanderhugg. I en tillvaro där ordens framförande är allt, och vad orden avser intet, finns inga diskrepanser därför att ingen åsikt är värd mer än en annan. I en tillvaro där den observerbara verkligheten är utbytt mot det subjektiva meningsskapandet finns inget rätt och inget fel. I en sådan tillvaro kan Marx, Durkheim och Weber fortsätta att helgas sida vid sida, trots att de var och en inte hade rätt om särskilt mycket och trots att deras utsagor var sins emellan motstridiga. De tänkte fel men de var ju stora tänkare! Anything goes.
Sannolikt är det rimligast att betrakta även sociologin ur ett diskursperspektiv, snarare än strukturellt. Sociologin har Foucaults (1993) tydliga utestängningsprocedurer. Där finns det som inte får uttalas, den förbjudna hänvisningen till en verklighet bortom det mänskliga subjektet – och alla antaganden eller vetenskapliga ansatser som kan relateras till den. Och visst har sociologin ställt diagnosen ”dåre” på dem som ändå dröjer kvar vid korrespondensteori, validitetskrav och statistik. De har ingen riktig legitimitet inom sociologin. Och förkastandet av sanning är endast en chimär; om den egna ansatsens överhöghet och förträfflighet råder nämligen inget tvivel. Så uppdelningen mellan sant och falskt är i högsta grad en realitet inom sociologin.
Denna diskurs, denna intellektuella kuvös, är i allt väsentligt självlegitimerande, själv-genererande och självreglerande. När Giddens (2007) skriver att det inte är ovanligt att ett socialt samvete väcks vid sociologistudier så är det en mycket medveten omskrivning av den ideologiska och politiska fostran det egentligen är frågan om. Liedman (2004) menar att ”det ofta är svårt att skilja samhällsvetaren från ideologiskaparen” (s. 97). Man skulle kunna gå längre och hävda att det är svårt att bli en del av den sociologiska diskursen om man inte vurmar för, eller är mottaglig för, en viss ideologi. Men det är i lika hög grad svårt att bli en del av den sociologiska diskursen om man är av uppfattningen att vetenskapen i möjligaste mån ska vara skild från det politiska eller ideologiska särintresset.
Det förhållningssätt till tillvaron som en introduktionskurs till sociologin hälsar välkommen till rimmar alltför illa med det vetenskapliga etos man eftersträvar inom många andra discipliner. Att en vetenskap har sin upprinnelse i doktrinära frälsningsläror är säkert inget unikt. Men att dessa kanoniska sakrament inte lämnas i de kuriosakabinett där de hör hemma utan förvaltas som vedertagna sanningskällor är ovanligare.
Äktenskapet mellan sociologi och realitivismen på modet är instrumentellt – de tillfredsställer och legitimerar varandra. Gott så. I kuvösen spelar det ingen roll, till den dag då det oundvikliga, vetenskapliga bokslutet ska presenteras. Vilken kunskap om tillvaron får vi från sociologin? Hur för den mänskligheten vidare? För parallellt med sociologin bedrivs annan vetenskap, med andra förtecken och ansatser. Vetenskap som till det kända lägger nya upptäckter. Vid en viss tidpunkt räcker det inte med att andra sociologer applåderar tolkningarna av storheterna – onanin må vara stundens förlösning men den är inget att bygga framtiden på. Vid en viss tidpunkt kommer politikerna att undra över forskningen sociologerna levererar. Vid en viss tidpunkt kommer verkligheten att hinna ikapp. Den verklighet sociologerna inte erkänner. Då är det möjligt att den sociologiska kakan måste skiljas från sin diskursanalytiska maka.
Så, inträdet i den sociologiska diskursen kan med det hittills sagda inte vara annat än en tillfällig visit. En utflykt i Underlandet. Visst har sociologin mycket att erbjuda, men inget av det konstituerar vetenskap, även om det naturligtvis kallas så. Därför blir detta ett övertygat farväl till sociologin.
Referenser
Foucault, M. (1993). Diskursens ordning (M. Rosengren, övers.). Stockholm: Brutus Östling. (Originalarbete publicerat 1971)
Giddens, A. (2007). Sociologi (B. Nilsson, övers.). Lund: Studentlitteratur.
Halldén, S. (2005). Hur går det till inom vetenskapen? Stockholm: Thales.
Liedman, S-E. (2004). Mellan det triviala och det outsägliga: Blad ur humanioras och samhällsvetenskapernas historia. Göteborg: Daidalos.
