Gymnasiekursen Anything goes, 100p

Skolinspektionen har granskat betygssättningen i gymnasieskolan och upptäckt att lärarna tar hänsyn till faktorer som närvaro, uppförande och personliga egenskaper, vilka alltså inte ska vara betygsgrundande. Föga förvånande råder det också stora skillnader mellan vilken information om betygskriterier som olika lärare ger sina elever. Den mänskliga faktorn förefaller således ha mandat över styrdokumenten, vilket naturligtvis hämmar en rättvis skola — i princip ska bedömning ske likvärdigt överallt enligt nationella kursplaner, betygskriterier och övergripande läroplansmål.
          Min egen erfarenhet är i viss mån dystrare än Skolinspektionens rappport. Under två år arbetade jag som lärare på ett av gymnasieskolans yrkesinriktade program och undervisade i några av dess karaktärsämnen. Det var en liten gymnasiefriskola med drygt 200 elever fördelade på två yrkesförberedande program. I kollegiet var vi ett femtontal lärare.
          Ett av mina åligganden det första året var att ingå i en av grupperna lärare som skulle bedöma kursen Projektarbete 100p. Det var inget märkvärdigt; rektorn fördelade hela kollegiet till dessa bedömargrupper. Om jag inte minns fel ingick religionsläraren, gymnastikläraren och någon till i min grupp.
          Gymnasiekursen Projektarbete 100p var en viktig kurs fick jag veta. Skolverket prioriterade den högt. Men inför och under bedömningsgruppens möten fick jag också veta att vi inte skulle bedöma vad eleverna faktiskt hade åstadkommit under projektarbetet — vi skulle enbart bedöma hur de hade drivit projektet. Vi skulle bedöma hur väl de hade följt en projektarbetesmall. Hade de utarbetat en projektplan? Hade de fört loggbok? Hade de haft möten och definierat ansvarsområden? Etcetera, etcetera.
          Vad vi i princip gjorde på dessa möten var att bedöma vilka dokument eleverna lyckats skrapa ihop under denna kurs som alltså inte var lärarledd utan drevs av eleverna själva. Förvisso med handledning men under elevens ansvar.
          Bakom den varelse som många kallar ”slö elev” döljer sig i själva verket ett förvånansvärt rationellt intellekt. Eftersom bedömningskriterierna också meddelats eleverna lades projektgruppernas mesta arbete ned på dokumentationen men inte så mycket på att faktiskt producera något substansiellt. Dessutom hade rektorn tolkat styrdokumenten så att eleverna kunde välja att göra precis vad som helst i projektform. Hade man som elev det oerhört rationella omdömet att göra ett projektarbete som tangerade eller bidrog till det välgörenhetsprojekt som rektorn ägnade en stor del av sin tid åt kunde man vara säker på att kursen avlöpte smidigt.
          Således fick jag som karaktärsämneslärare sitta och ge betygen (G), (VG) och (MVG) till projekt vars konkreta produkt var rent trams — ibland hade dessutom projektens reella arbetstid omfattat enbart sista veckan eller sista dagarna innan deadline. Det fick vi dock inte väga in. Men det var noga med att vi skulle boka av projektarbetets formalia, så var det sagt och så repeterades det av alla – av såväl behöriga som obehöriga lärare.
          Det som smärtade mig mest var att jag fick ge lägre betyg åt de få elever som faktiskt gjort ett riktigt bra arbete men kanske fallerat något avseende dokumentationen, samtidigt som elever som inte gjort ett jota rent konkret hade lyckats få till en tjusig pärm med alla flikar fyllda och för detta belönades med ett högre betyg.
          Jag tyckte att hela situationen var absurd och började därför sätta mig in i styrdokumenten och lite av den litteratur som finns om kursen. Det jag upptäckte då var att kursen Projektarbete 100p inte alls var kursen Anything goes 100p. I själva verket var kursen en riktigt bra möjlighet för eleven att fördjupa sina kunskaper inom sitt valda inriktnings- eller programområde. Det stod till och med i fet stil att projektarbetets tema skulle ha ”nära anknytning till elevens programmål.” Ojdå, på min skola gjorde el-elever en modetidning och någon gjorde visitkort till en tatuerarstudio.
          Vad som dessutom framstod som absurt var den ”rättvisa” fördelningen av bedömningsarbetet. Rektorn såg Projektarbete 100p som ett antal arbetstimmar som skulle fördelas jämnt över kollegiet. Nu spelade ju det ingen roll eftersom det inte krävs någon ämnes- eller lärarkompetens — knappt någon kompetens överhuvudtaget — för att bocka av en inventering av dokument. Men hade skolan vinnlagt sig om att sätta sig in i styrdokumenten hade man naturligtvis haft betygsbedömare med karaktärsämneskunskaper.
          Det blev lite bättre året därpå avseende bedömargrupperna. Men fortfarande fick eleverna göra i stort sett vad de ville och fortfarande skulle enbart formalian bedömas. I början trodde jag att denna absurditet enbart gällde vår lilla skola men på några av koncernens stormöten (skolan ingick i ett av Sveriges största utbildningsföretag) förstod jag snart att det fanns systerskolor på andra orter som arbetade efter precis samma, felaktiga premisser. Eftersom koncernen helt saknade internkontroll eller ens intresse av att stämma av vad som faktiskt hände på skolorna, så hade Projektarbete 100p blivit en nästan systematiskt felaktigt genomförd kurs för tusentals elever. Läsår efter läsår.
          Denna brist på seriositet är inget friskoleproblem — jag har också arbetat på en annan friskola som har en kunnig ledning och engagerade lärare. Men så länge det finns enorma kompetensbrister på rektorsnivå och lärarutbildningen lämnar väldigt mycket att önska så blir valet av skola ett kast med tärning. Oavsett om man väljer kommunal eller privat skola.
           Gymnasieskolan jag arbetade på hade via koncernen en imponerande marknadsföring och vi var duktiga lokalt på att sälja in vid Öppet Hus-dagar och på utbildningsmässor. Vi var också duktiga på att putsa och feja veckorna innan Skolinspektionens föranmälda inspektion. Men vår yta utåt var inte representativ för den verksamhet som faktiskt bedrevs. Jag vill påstå att valfriheten är meningslös när föräldrar och ungdomar inte har någon reell möjlighet att bedöma en skolas kvalitet och där betygsnivån inte är en reell indikator på vilka kunskaper eleverna inhämtat.
         Min poäng är att Skolinspektionens rapport inte bör vara någon överraskning. Så länge myndighetens översyn är ett uddlöst verktyg, så länge en lärarexamen egentligen inte säger något om hur lämplig man är som lärare och så länge rektorer ska vara ”företagsledare” snarare än administrativa och pedagogiska chefer — så länge kommer både det fria skolvalet och elevens möjlighet att bli rättvist bedömd att vara en fråga om att ha tur.

Peter Illi

Extern länk:
Skolinspektionens slutrapport Betygssättning i gymnasieskolan, 2010:12