Upplevelsen och det fria ordet

En ganska lustig diskussion har uppstått mellan radioprataren Cissi Wallin och ett gäng skeptiker. Upprinnelsen är enligt Wallin en twitterkommentar hon fällde angående någon slags ”naturmedicin” hon provat mot en förkylning och som hon upplevde hade botat henne. Detta föranledde tydligen några skeptiker att ifrågasätta Wallin och ett hetsigt meningsutbyte följde. Hon kände sig påhoppad och följde upp sin twitterkommentar med en krönika i Metro, ”Ge naturmedicinen en chans”, i vilken hon kommenterade skeptikernas attacker och slog ett slag för det personliga testandet av alternativa kurer av diverse karaktär.

Metro-krönikan gjöt naturligtvis ytterligare olja på elden och twitterflödena blev än mer intensiva. I går, onsdag 7 september, ägnade Wallin sitt radioprogram på Radio 1 den uppkomna diskussionen. Tillsammans med bisittaren Hannah Fridén konstaterade Wallin att man visst ska vara skeptiker men inte in absurdum. Hon hade aldrig fått så mycket ”riktat agg” mot sig som person. De mest extrema fundamentalisterna inom skeptikerrörelsen, de hon kallar ”ultraskeptikerna”, hade ”bashat” och fördömt henne som enskild person, menade Wallin. Hon tycker sig se en ”sektism” och hör en översittande ton hos sina aggressiva kritiker bland de ”evidenskåta” skeptikerna.

Jag tänker inte ägna mig åt själva sakfrågan, huruvida man ska lita på sitt personliga omdöme när man väljer medikament. Det förefaller att vara skeptikernas ömma tå och det är också kring den dessa har kretsat i diskussionerna. Jag ska inte heller kommentera hur det är möjligt att en journalist som kallar sig ”vetenskapsnörd som plöjer jätte-jätte mycke dokument hela tiden” (Fridén) har fått för sig att en vetenskaplig teori är ”en tanke kring nånting, som är egentligen som vilken fantasi som helst som dom har fått”, eller någon annan av de många märkligheter som Wallin och Fridén uttryckte i radioprogrammet.

Vad som egentligen upprör Wallin är att hon som enskild person blivit kritiserad av ett gäng skeptiker – ”20 rätt stolliga människor”. För mig är det ett mycket större problem än om Wallin gillar magiska oljor eller healing; en röst i det massmediala bruset som under skyl av att vara ”enskild person” finner det ”absurt” att hon får kritik. Wallin uttrycker det så här i programmet:

Jag förstår inte varför man ska ge sig på enskilda individer som på twitter eller i en krönika eller på en blogg skriver [om positiva erfarenheter av healing].

 Tre sociala mediasfärer ingår i Wallins uppräkning: twitter, som är ett kommentarsflöde öppet för precis alla och där meddelanden kan spridas i princip hur som helst till alla användare; en krönika, publicerad i den massdistribuerade gratistidningen Metro eller åtminstone på dess hemsida; en blogg, vilken sannolikt kan nås av alla som har tillgång till internet. Det är för sina kommentarer i dessa sfärer Wallin har kritiserats och det är över den responsen hon är förbluffad.

Det kanske bör förtydligas att Wallin inte blivit fysiskt påhoppad, hon har inte ofredats på väg ut från studion eller fått nattsamtal med framflämtade resonemang av anonyma skeptiker – Wallin har kommenterats och kritiserats i de sfärer där hon själv gjort utspel (i den mån det varit möjligt att bemöta henne). Det bör också göras mycket tydligt att Wallin är radiopratare, krönikör, bloggare och lite allsköns skribent, så som många är nu för tiden. Det är också i de rollerna hon formulerat sina utspel.

Jag tycker att det är extremt oroväckande att mediapersonligheter hyser uppfattningen att det fria ordet är rätten att få stå oemotsagd. För det är nämligen det Wallin far efter. Det är därför hon försöker förringa sin roll genom att beskriva sig som ”enskild person”. Hon förstår inte vart man vill komma med en enskild person när man argumentar mot denne, det vill säga om Wallin inte kan förstå vad man vill uppnå när man kritiserar henne är kritiken obegriplig och saknar legitimitet.

Det fria ordets essens är att inte behöva hålla med, samt att få ge uttryck åt sin avvikande mening – i den mån man har vilja och möjlighet att göra det. Det fria ordet förutan är det öppna samhället en chimär. Det fria ordet är inte villkorat – man behöver inte motivera varför man kritiserar, man behöver inte heller förklara vilka eventuella mål man hoppas upppnå genom sin kritik. Det finns inte heller något förbud mot samtidighet, inte ens om den är socialt betingad. Det är fullt möjligt att flera personer under samma period väljer att kritisera samma fenomen utan att det ska dömas ut som suspekt eller olämpligt, inte ens om dessa personer ventilerar frågan sinsemellan.

Människor som kritiseras är extremt sällan sådana som inte säger något eller gör något. I det öppna samhället är man i regel synlig för andra, om man inte väljer att isolera sig. Vissa väljer att dessutom göra sig hörda offentligt, de söker främlingars uppmärksamhet och får den också i varierande omfattning. Jag själv gör det med denna blygsamma blogg och genom att ibland skriva texter till olika tidskrifter. Cissi Wallin gör det i radioprogram, i tidningar och på olika bloggar. Mängder av människor gör det på olika sätt och i olika former. Det som förenar alla oss som söker denna uppmärksamhet – inga jämförelser i övrigt – är att vi utsätter oss för andra människors granskning och omdömen.

När vi gör oss hörda eller lästa för andra är vi aldrig garanterade att gillas utan vi utsätter oss för risken att kritiseras. Vi är inte heller garanterade att få kritik i en viss omfattning, av ett visst slag eller av ett visst antal människor – vi har ingen rätt att kräva en sådan garanti eller villkora sådana förutsättningar. Det är det fria ordets livsnerv. När vi yppar det blottar vi oss för en möjlig kritik vars omfång vi inte kan stipulera. Likväl som vi har rätt att yttra oss har andra nämligen samma rätt att yttra sig om det vi yttrar. Det är detta Wallin ifrågasätter, eller inte förstår, i sin ansats.

Jag tog inte del i det aktuella twitterflödet i någon större utsträckning. Jag hamnade dock i en sidodiskussion med beröringspunkter, eftersom jag kritiserade ett förslag om att den rätta taktiken att bemöta Wallin var med tystnad. I den diskussionen dök Wallin upp och nämnde vilket hat hon fått uppleva från skeptiker. Eftersom jag mycket sällan sett något som kan liknas vid hat från någon skeptiker frågade jag Wallin om hon kunde ge något exempel på detta hat, eftersom jag själv inte sett något prov på det. Hon kunde inte ge något exempel och menade att det kanske var mer hennes upplevelse men att det ju var den som gällde för henne.

Upplevelser är emellertid inte bara föremål för yttre stimuli. Det förefaller som om känslor av personligt misslyckande som tidigare ledde till insikten ”jag har gjort fel” eller ”jag har gjort bort mig” numera leder till slutsatsen ”jag har blivit kränkt”. Det obehag man känner när man gör misstag eller gör bort sig finner numera sin källa någonstans där det inte skadar självbilden, nämligen hos någon annan.

Wallin hävdar rätten att agera utifrån sin upplevelse. Men hon gör mer än så: hon gör anspråk på att andra också ska acceptera hennes upplevelse. Om hon upplever att andras kritik utgör påhopp och attacker på henne som en enskild person, som vilken Greta i hissen som helst, då ska andra inte kritisera henne. Även om hon yttrar sig som radiopratare, krönikör eller bloggare.

Om andra upplever att Wallin till exempel – och enbart för resonemanget – är en flamsa som inte har koll på någonting hon uttalar sig om, så har dessa inte rätt att uttala sig om sina upplevelser av Wallins agerande. Andras upplevelser av Wallin blir till något konstigt, något extremt och suspekt, som inte har legitimitet därför att det är Wallins upplevelse som gäller – för alla inblandade. För det är ju hennes sanning, som hon uttrycker det.

Men det blir problematiskt när den öppna diskussionen förpassas till en sådan regim. Det är inget problem att Wallin upplever att det är obehagligt att få kritik men det är definitivt ett problem om Wallins upplevelse ska hämma andras rätt att agera utifrån sina upplevelser, framför allt som Wallin inte har några som helst avsikter att sluta yttra sig offentligt. Det absurda är inte att Wallin blir påhoppad av tjugo ivriga skeptiker, det absurda är hennes förvåning. Vilken planet kommer hon ifrån?

Och vilken planet kommer de ifrån som backar upp hennes upplevelser som om de vore allmänt rådande, därför att man vill framstå som trevliga prickar eller manifestera ett nischat beteendevetande? Wallin känner inga sådana behov, hon behöver aldrig hålla igen, aldrig lägga band på sig. Hon upplever ju att hon blivit påhoppad, hon är ett offer. Och nåde den som inte erkänner hennes upplevelser, oavsett vad som faktiskt sagts eller skrivits. Genom att inte resolut och kraftfullt avvisa Wallins indignerade snyftande missar de pedagogiskt inriktade skeptikerna att ge henne den lektion hon behöver mest: hennes rätt att yttra sig efter eget huvud är också andras rätt att yttra sig efter sina huvuden.

Relativismens baksida är nämligen att den enes hävdade verklighet sällan begränsar sig till att gälla enbart den människan, helt enkelt därför att hon inte lever i social isolering. Verkligheter pockar på varandra, gör anspråk. Mot det fria ordet har sådana anspråk ingen chans, i den fria debatten bedöms verkligheter efter argument, kunskap, saklighet, retorik, intryck – ja, till och med ironi, löje och personangrepp. Och twitter, Metro och bloggar är aktörer i den fria debatten – liksom Wallins kritiker. Men just nu är det hennes verklighet som gäller. För henne och tyvärr också några av hennes skeptiska kritiker. Det faktum att det fria ordet ger oss rätten att vara oense, inte överens, saknar nämligen vetenskaplig grund och bekommer därför inte vetenskapens väktare. Det har varit tydligt i diskussionen hittills. Ännu har skeptikerna inte lärt Wallin något.

Not: Alla citerade uttryck och begrepp är Wallins eller Fridéns.

Peter Illi