Är upplevelsen nog?

I artikeln Parapsykologins dilemma i SANS Magasin nr. 2 2011 argumenterade jag för att parapsykologin bör betraktas som en pseudovetenskap. Disciplinen saknar kunskapsbas och genererar inga teorier, vilket innebär att man står kvar och stampar på samma fläck som när man började intressera sig vetenskapligt för paranormala fenomen i början av 1900-talet. Man skulle kunna säga att parapsykologin åker på en akademisk räkmacka, befriad från krav som ställs på annan vetenskap.

Rent praktiskt är dock inte räkmackan helt problemfri för parapsykologen. Den vetenskapliga rapporten ska normalt inledas med en redogörelse för det rådande forskningsläget, det vill säga vad man kommit fram till hittills på det aktuella området. I inledningen vägleder man in läsaren in i sina egna tankegångar och till sin egen forskningsfråga, via teorier och tidigare forskning. Men för parapsykologen finns inget att redovisa, inga resultat att presentera. Eftersom man också ska begränsa sig till resultat och slutsatser som är nödvändig information för den egna problemställningen bör man akta sig för generella redogörelser och sådant som ur forskningssynpunkt är irrelevant. Så hur gör parapsykologen?

Ett ganska vanligt grepp är att man beskriver studier som inte nått positiva resultat och försöker förklara varför. Sedan formulerar man forskningsfrågan kring hur den aktuella studien kompenserar för tidigare brister i experimentdesignen. Man bygger sin studie på bristen på tidigare resultat, skulle man kunna säga. Även om denna ansats inte flyttar fram studien från parapsykologins eviga ruta ett så har den ändå något seriöst över sig. Framför allt som man inte sällan också redogör för påstått positiva resultat och varför dessa inte varit tillförlitliga.

En mindre klädsam variant är när man använder rapportens inledning till rent politiska proklamationer. Att påstått positiva resultat inte accepterats av vetenskapssamhället i stort hävdas till exempel bero på dess ovilja och rädsla, vilket gör att parapsykologen utformat sin forskning som om den kritik som riktats mot tidigare forskning saknar legitimitet. Man låtsas helt enkelt som om tidigare dålig forskning inte var dålig. Typiska representanter för denna strategi är amerikanerna Gary E Schwartz och Julia Beischel. De inleder ofta sina rapporter med klagosång över hur motarbetad och nonchalerad den parapsykologiska forskningen är.

Schwartz och Beischel tar också gärna de senaste decenniernas mediaboom för paranormala fenomen som intäkt för att det är motiverat att forska på dem. Man menar att boomen manifesterar allmänhetens stora intresse för fenomenen och att det på grund av detta intresse är viktigt att det forskas på dem. Det är förvisso sant att vetenskapen i allt väsentligt ska arbeta i mänsklighetens tjänst men att därför motivera sin forskning genom att rabbla titlar på TV-program med spöktema är kanske att dra lite för stora växlar. Mängden program som spinner på det övernaturliga temat kan inte heller sägas vara en odiskutabel spegling av att intresset är mycket större nu än tidigare. Det kan ju mycket väl förhålla sig så att intresset är mer eller mindre konstant men att de som har detta intresse utgör en lojalare publik. Eller så kan det vara så att dessa program (Schwartz och Beischel räknar även in fiktion så som Medium, Ghost Whisperer och Supernatural) lockar tittare som inte alls har någon reell tilltro till fenomenens existens utan bara ser programmen för underhållningen.
 
Nu finns det naturligtvis ingen anledning att ta Schwartz eller Beischel på något större allvar över huvud taget – deras forskningsmetoder är lika bristfälliga som deras rapportinledningar. De är så att säga konsekventa i sin tafflighet. Till samma gäng kan man föra den brittiske före detta biologen Rupert Sheldrake. Han har för vana att motivera sin forskning med att ”många” människor upplever paranormala fenomen. Någon statistik över hur många som haft upplevelser redogör han dock inte för utan menar att det tillhör ”det vet väl alla”-avdelningen. Sheldrake är också konsekvent i det att han helt ignorerar vikten av god experimentdesign och menar att forskning kan bedrivas av vem som helst var som helst, att kontroller för samvarierande variabler hämmar paranormala fenomen och – naturligtvis – att orsaken till att hans studier inte accepteras är ett ideologiskt motstånd från vetenskapssamhället.

Även Göteborgsprofessorn Adrian Parker är inne på Sheldrakes spår. Parker motiverar gärna forskningen med att alla vittnesmål inte kan dömas ut; eftersom så många upplever fenomen måste det finnas ett korn av sanning. Parker försöker sig också på en retorisk fint i det att han inkluderar alla mänskliga upplevelser av allting (”all human testimony”) och vill med det låta påskina att vi ska tro på vittnesmål om telepati och spöken eftersom vi tror på vittnesmål om vacker natur, god mat och omdömen om biofilm.

Jag brukar kalla just den här strategin för demokratiargumentet -  paranormala fenomen existerar därför att många människor anser det. Oavsett om det avser att man tror på fenomenen eller har upplevt dem handlar demokratiargumentet om att den ansenliga mängden anhängare gör att fenomenen bör tas på allvar. Men är det verkligen så? Det låter ju onekligen rimligt att det borde ligga något av substans bakom så många likartade upplevelser. Eller?

James Randi berättar i Flim-Flam hur han gjorde ett litet experiment när han skulle delta i ett program som sändes av en radiostation i New York. I början av programmet berättade Randi med andan i halsen hur han på vägen till radiostationen fått se en V-formation av brandgula, triangelformade föremål flyga på himlen. Omedelbart belamrades stationens telefonväxel av lyssnare som hade sett samma fenomen. Flera kopplades igenom till programmet och kunde under sändning berätta mer detaljer om föremålen. Kruxet var bara att Randi hittat på hela historien, han hade inte alls sett något på New York-himlen.

De flesta känner säkert till den klassiska, amerikanska radiosändningen av Orson Welles Världarnas krig 1938, när den dramatiserade historien om en marsiansk invasion spelades upp som nyhetssändningar och orsakade panik hos många lyssnare. Lyssnare som av olika anledningar bara hörde brottstycken av dramat tolkade det de hörde som riktiga nyhetssändningar. En del flydde från sina hem och rapporter kom in om att man känt gaslukt eller sett blixtfenomen på himlen i fjärran. Omfattningen av denna masspsykos – om man får kalla den så – är omdiskuterad och det kanske inte är så svårt att förstå att folk blev rädda när de hörde vad de trodde var nyhetssändningar. Men radiosändningen av Världarnas krig illustrerar ändå hur lätt det är för många människor att leva sig in i situationer med endast fragmentarisk information som underlag.

BBC1 sände under Halloweenhelgen 1992 mockumentären Ghostwatch, en TV-film skriven av Stephen Volk. Den hade spelats in flera veckor före men presenterades som en livesändning av en undersökning av ett hemsökt hus. I en TV-studio sitter självaste Michael Parkinson och en parapsykolog och leder sändningen, tar emot tittarsamtal och genomför transatlantiska intervjuer. Jag ska inte avslöja för mycket – jag rekommenderar dig att själv se filmen – men självklart händer det saker i huset. Det kryllar av referenser till poltergeists, skedböjning, väggkrafsande och annat. För den insatte är det extra roligt att man refererar till spiritismens födelse när man i det hemsökta huset har hängt äpplen i snören från kökstaket. Det var ju med äpplen på snören som systrarna Fox först började göra läten, innan man lärt sig knäppa med tålederna. Också skeptikerkåren får sig en släng av sleven när en fiktiv CSICOP-representant intervjuas och menar att allt som händer i huset kan åstadkommas med vajrar.

Det som är märkligt med Ghostwatch är att ju mer man närmar sig slutet av filmen, desto tydligare blir det att sändningen är påhittad. Det blir till och med en smula absurt när Parkinson själv blir besatt, i en TV-studio som raserats av gastar. Dessutom framgår det av både vinjett och slutvinjett att det faktiskt är en fiktiv historia. Men det som gjorde att Ghostwatch blev en av BBC:s mest kontroversiella TV-produktioner någonsin är det faktum att så många tittare tog filmen på allvar. BBC:s telefonväxel fick över 30 000 samtal från irriterade och rädda tittare under den en och en halv timme långa sändningen. Fem dagar efter sändningen tog en 18-årig man livet av sig. Han hade förvisso inlärningssvårigheter och en uppskattad mental ålder på 13 år men i sitt självmordsbrev refererade han till spöken och den omedelbara katalysatorn tycks ha varit att en dåligt fungerande centralvärme i huset där han bodde orsakade knäppningar i rören. Men fadern lade skulden på BBC och Ghostwatch. En läkartidning rapporterade om två fall av posttraumatisk stress hos 10-åriga pojkar och man menade att det var de första fallen som orsakats av en TV-sändning.

BBC sände aldrig filmen mer. 2002 släpptes den dock på VHS och DVD – den finns numera också tillgänglig i delar på Youtube.

I fallet med Ghostwatch är det svårare att ursäkta reaktionerna med att vissa tittare bara tog del av brottstycken av sändningen. Filmen gick på bästa sändningstid och hade mycket bra tittarsiffror. De flesta såg filmen i sin helhet. Ändå upplevde många denna fiktiva film som en dokumentär.

Det är för enkelt att bara hävda att folk ser vad man vill se. Det räcker liksom inte som förklaring. Folk kommer inte att se röda elefanter i tunnelbanan bara därför att de vill se dem. Det är snarare så att folk ser vad man vill se så länge det man vill se är fenomen som har en bred förankring i den kulturella myllan. En diskursanalytiker skulle förmodligen kalla paranormala fenomen diskursiva element eller representationer. Och de måste förmedlas av rätt diskursiva positioner – en skeptiker som provar cold reading på en troende kommer inte att lyckas om den troende vet att skeptikern är just skeptiker. Dessa kulturellt förankrade fenomen behöver inte korrespondera med en empirisk verklighet, det räcker med att man talar om dem som om de gjorde det. I någon mening är de fenomen som ”alla känner till”, oavsett vad man anser om deras existens.

Där finns element av vilja. Visst skulle en massa existensiell ångest släppa om det var så att vi hade flera liv och visst vore världen så mycket mer spännande om Uri Geller kunde böja skedar med tankekraft – framför allt om vi varken orkar eller har förmåga att sätta oss in i hur fantastisk den empiriska verkligheten egentligen är. Men för att få människor att uppleva rena påhitt som verkliga fordras också kulturell kontext och psykologisk predisposition.

För att parapsykologen ska kunna använda demokratiargumentet fordras att hon eller han helt ignorerar viljan, kontexten och predispositionen. Själv har jag inga problem med att döma ut precis alla upplevelser av spöken och påstådda mirakelförmågor som påhitt. Samtidigt som det helt saknas empiriska belägg för att de existerar, så finns det en ofantlig mängd empiriska belägg för hur omgivning och omständigheter påverkar vårt beteende och våra attityder. Det finns också en ofantlig mängd empiriska belägg för hur våra kognitiva färdigheter och psykologiska förutsättningar leder oss fel, ibland – om man så vill – till och med till la-la-land.

Men detta gör också att den traditionellt skeptiska hållningen måste ifrågasättas. Ofta sträcker sig skeptikern inte mycket längre än parapsykologen, det vill säga hon eller han står kvar och stampar vid frågan om belägg för fenomenen. Vi vet inte allt, det är sant. Men vi vet tillräckligt mycket om oss människor och om tillvarons beskaffenhet för att resolut kunna avfärda alla anspråk på att kunna tala med andar, se in i framtiden, påverka föremål med tankekraft eller bota sjukdomar med handpåläggning. Ändå envisas skeptikern med att möta varje anspråk i den riktningen med att utmana anspråket med ett test, ett experiment. Varför? Om parapsykologen ignorerar viljan att tro, den kulturella kontexten och den psykologiska predispositionen så innebär skeptikerns eviga tjat om tester också ett ignorerande av dessa faktorer. Skeptikern är normalt intresserad av vetenskap men väljer när det gäller paranormala fenomen att helt ignorera vad vi faktiskt vet om tillvaron – kunskap som inte bara talar emot fenomenen utan vars tillväxt utan undantag leder oss i riktning bort från fenomenens sannolikhet.

Vetenskap är kumulativ verksamhet. Vi bygger vidare på det vi redan vet. Parapsykologer slipper göra det och skeptiker vägrar göra det. Parapsykologerna har inte lyckats lära sig någonting om fenomenen sedan man började undersöka dem. Och skeptikerna bemöter varje anspråk som om det inte testats tidigare. Det finns inget vetenskapligt i det. Vetenskap är inte stillastående. Vi lägger ny kunskap till det vi redan vet. Ibland lyckas vi inte tillfredsställande förklara tillvaron, då låter vi ny kunskap ersätta gammal. Men vi står inte still. I fallet med paranormala fenomen är viljan, kontexten och predispositionen mer än tillfredsställande förklaringar. Däremot finns det ingenting som talar för att fenomenen faktiskt existerar.

När parapsykologer framhåller ”många upplevelser” eller ”stort intresse” som skäl att forska måste man ta det för vad det är: desperat retorik i brist på kunskapsbas och teori, i total ignorans för att vi människor skapar upplevelser efter vår predisposition och den kontext vi verkar i. Och när skeptiker möter sekelgamla övernaturliga anspråk med uppmaningar att låta sig testas är det knappast ett uttryck för det man säger sig värna om – vetenskap. 

Det finns en halv folkrörelse i USA som anser sig ha blivit bortförda av rymdvarelser. Ofta har de blivit sexuellt utnyttjade, fått märkvärdiga instrument instuckna i kroppens håligheter och haft en allmänt traumatisk upplevelse. Därför finns det speciell terapi för dessa offer för rymdvarelsernas härjningar. De sitter i gruppsessioner, där de bekräftar och förstärker varandras upplevelser. Särskilda hypnoterapeuter försätter dessa offer i hypnos och cementerar upplevelserna ytterligare. Även om det faktiskt finns någon enstaka akademiker som ansett att vittnesmålen är så många att det faktiskt kan ligga någon sanning i berättelserna, så är det nog få som ändå tillstår att dessa vittnesmål har någon förankring i verkligheten. Detta sätt att skapa mening har helt andra orsaker än faktiska fenomen. Vi behöver inte forska i själva fenomenen. Vi behöver inte testa själva fenomenen. Vi kan lugnt säga att de är påhittade. Det är inte heller själva fenomenen som kan lära oss något om människan eller tillvaron.

Den stora gåtan är i stället det som många av dessa offer svarar när de får frågan om de skulle ha valt att inte ha upplevt att ha blivit bortförda och molesterade av aliens om de kunnat. Nästan alla svarar: Nej, de skulle inte vilja vara utan upplevelsen av att aliens rövat bort dem, begått hemska övergrepp på dem och dumpat dem som utnyttjade försökskaniner på en åker någonstans.

Att de svarar så är övernaturligt. Och empiriskt belagt.

Peter Illi