Om norsk hjärntvätt

Jag tittade nyligen på den norska populärvetenskapliga TV-serien Hjernevask (Hjärntvätt). I sju avsnitt undersöker den norske komikern Harald Eia i vilken grad olika skillnader mellan människor kan härledas till biologiska eller sociala faktorer. Man frågar sig bland annat varför det i ett jämställt land som Norge fortfarande råder stora könsskillnader i yrkesval, hur stor påverkan föräldrarna har på barn, om homosexualitet är medfött eller ett resultat av socialiseringsprocesser, om människor från vissa kulturer är mer aggressiva än människor från andra, om skillnaderna mellan kvinnor och män avseende synen på sex är ett resultat av arv eller miljö, om det finns genetiska skillnader mellan och inom olika folkslag och om vi föds med eller lär oss vissa beteenden.

Programmets upplägg är ganska enkelt. Eia frågar forskare från olika discipliner vilka svar de har på dessa frågor och i respektive avsnitt blir det med tiden ganska uppenbart att det finns två olika vetenskapliga grupperingar: sociologer och genusforskare menar att människan helt eller huvudsakligen är en produkt av kulturen och social påverkan, medan biologer och psykologer menar att evolutionen och biologiska faktorer mer eller mindre bidrar till hur vi blir som individer. Men Eia nöjer sig inte med att bara redogöra för de olika perspektiven, utan konfronterar också var och en av grupperna med teorier och studier från den andra gruppen. Det är i dessa konfrontationer programseriens bärande dramatik uppstår, framför allt när sociologerna och genusforskarna kommenterar biologernas och psykologernas forskning.

I första avsnittet, om huruvida könsskillnader är medfödda eller inlärda, anser genusforskaren Cathrine Egeland inte att forskning om skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor är relevant för frågan om varför så många kvinnor fortfarande väljer kvinnodominerade yrken och män mansdominerade. Hennes kollega Jørgen Lorentzen hävdar att forskning som påvisar skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor är gammaldags och har tillbakavisats i senare studier. Tidigare barn- och jämställdhetsministern Anniken Huitfeldt och skribenten Martine Aurdal berättar om hur föräldrar och omgivning fostrar in spädbarn i könsroller genom olika toner i tilltal och färg på kläder och vagntäcken – rosa för flickor och blå för pojkar. Och så en leksaksindustri som är skarpt avgränsad mellan pojk- och flickleksaker. Argumenten känns säkert igen, de är inte specifika för norsk samhällsvetenskap.

Men det blir lite problematiskt när den amerikanske psykologen Richard Lippa berättar för Eia om sin studie på 200 000 kvinnor och män i 53 länder. Han fann att tendensen att kvinnor söker sig till kvinnodominerade yrken och män till mansdominerade är universell – det spelar ingen roll hur jämlikt ett samhälle är. Lippa menar att det indikerar att man bör titta på biologiska faktorer. Så Eia åker hem till Norge och medicinprofessorn Trond Diseth som i experiment konstaterat att friska pojkar på nio månader väljer pojkleksaker och friska flickor på nio månader väljer flickleksaker. Diseth menar att barn är födda med en disposition för könsidentitet, en disposition som senare socialisering förstärker eller modifierar.

För att kolla perioden mellan födsel och nio månaders ålder – viktig social prägling kan ju ske då – åker Eia till Ali G:s kusin Simon Baron-Cohen som forskar på framför allt autism vid Trinity College i Cambridge. Men Baron-Cohen har också gjort ett banbrytande experiment på nyfödda där en dag gamla barn exponerades för ett mekaniskt föremål och ett ansikte. Pojkarna tenderade att titta längre på det mekaniska föremålet och flickorna tenderade att titta längre på ansiktet. Baron-Cohen menar vidare att bara genom att titta på hormonnivåerna kan man förutsäga vilken typ av intressen barnet kommer att få.

Brittiske evolutionspsykologen Anne Campbell menar att kvinnor tenderar att söka sig till sociala yrken därför att empati, undvikande av konfrontationer och gruppgemenskap har varit gynnande för barnafödande under evolutionen. Hon refererar till psykologiska studier där man ställt försökspersoner inför en kommande stressituation och gett dem möjlighet att antingen tillbringa tiden fram till dess ensamma eller tillsammans med andra. Kvinnor tenderar att vilja vara tillsammans med andra och män ensamma. Campbell menar också att det i vissa avseenden finns så stora skillnader mellan flickor och pojkar att dessa inte låter sig förklaras av till exempel subtila skillnader i ton när man talar till barn eller hur lång ögonkontakt man har.

På frågan om varför kvinnor i mindre jämställda länder tenderar att i högre grad söka sig till tekniska yrken, svarar Campell att ju mer fria människor är att följa sina egna intressen, desto mer kommer genetiska predispositioner att visa sig. Därför är det inte så märkligt att könsskillnader avseende yrkesval består och till och med förstärks i länder där människor har större frihet och fler möjligheter att sträva efter att tillfredsställa sina egna intressen.

När genusforskarna Egeland och Lorentzen får ta del av denna forskning är deras reaktion avvisande. Egeland menar att biologi inte spelar någon roll avseende kvinnors och mäns yrkesval. Hon baserar det vetenskapligt på att biologiska faktorer inte ryms inom de teoretiska ramar hon arbetar efter. Vidare menar hon att psykologerna och biologerna är offer för confirmation bias – de ser vad de vill se. Hon tycker också att det är misstänkt att de lägger ned så mycket tid och energi på att studera biologiska skillnader. Också Lorentzen fascineras av att dessa forskare, som han säger, så frenetiskt försöker påvisa biologiska skillnader. Han menar att vetenskapen inte visat att det finns biologiska könsskillnader bortom genitalierna och vad biologerna och psykologerna sysslar med är dålig forskning. Han baserar dock inte sin egen uppfattning på några studier, utan det är hans hypotes.

Så, å ena sidan finns sociologer och genusforskare som bestämt avvisar evolutionen och biologiska faktorer som orsak till könsskillnader – allt utom könsorganen är produkter av samhället och kulturen, å andra sidan finns biologer och psykologer som menar att både biologi och socialisering bidrar till att forma våra könsidentiteter. Den klyftan löper igenom hela programserien.

Vad som orsakat en mindre storm i Norge är att sociologerna och genusforskarna framstår som, milt uttryckt, mindre vetenskapliga i sitt förhållningssätt. Man avvisar till exempel biologernas och psykologernas empiriska forskning därför att de ”kulturella intryck” man själv fått motsäger forskningen. Man diskvalificerar resolut all forskning som påvisar biologisk inverkan men grundar sina egna ställningstaganden på teoretiska resonemang och vad som ibland framstår som ren mytbildning.

Jag förstår dem som ser Hjernevask och undrar om det är lika illa ställt med samhällsvetenskaperna i Sverige. Lägger vi också ned stora resurser på vetenskapliga verksamheter som inte sysslar med vad som normalt betraktas som vetenskap? Och jag förstår de svenska samhällsvetare som dömer ut programserien som en nidbild konstruerad av väl valda klipp tagna ur sitt sammanhang. Eller så menar man att programmakarna letat upp extremt dåliga representanter för sociologin och genusforskningen. Vem kämpar inte emot med näbbar och klor när någon framställer den vetenskapliga disciplin man investerat lång tid och mycket pengar i som pseudovetenskap?

Men jag tror dessvärre inte att det råder så stor skillnad mellan Norge och Sverige. Och jag tror faktiskt att de sociologer och genusforskare som framträder i Hjernevask är långt ifrån extrema. Problemet som jag ser det är inte att de norska samhällsvetarna framstod som ovetenskapliga, utan att de enligt den egna disciplinens normer faktiskt gav uttryck för vetenskaplighet. Det är snarast så att gränserna för vad som är vetenskapligt har luckrats upp eller utvidgats så mycket att det numera är svårt att döma ut något som ovetenskapligt.

Att klyftan som framträder i Hjernevask är reell och spridd bortom Norges gränser är ett faktum. Det finns ett generellt motstånd mot biologi och evolutionsanalyser inom sociologin. Man fruktar både reduktionism och determinism, framför allt bland feministiskt orienterade akademiker. Men klyftan är djupare än så, den delar också humanvetenskapen i två vetenskapsfilosofiska läger. Det ena lägret, det biologiska och evolutionsteoretiska, menar att det är möjligt att studera en observerbar verklighet. Det andra lägret, det sociologiska, menar överlag att sådan forskning är meningslös och att det enda studieobjektet som har något värde är den betydelse människan ger verkligheten. Därför präglas det första lägret av experimentella och kvantitativa ansatser och det andra av kvalitativa, tolkande ansatser.

Min egen erfarenhet är dock att det är en sanning med modifikation. Inom till exempel psykologin, och i allmän metodlitteratur, talar man sig varm för att det är forskningsfrågan som avgör metodvalet. Kvantitativ metod har förvisso stor tyngd inom psykologin men man är noga med att poängtera att den bara kan ge svar på en viss typ av frågor, medan kvalitativ metod kan svara på andra. Det finns inom psykologin, enligt min uppfattning, en metodologisk öppenhet som gör metodvalet instrumentellt snarare än principiellt. Inom sociologin, å andra sidan, finns det en närmast känslomässig aversion mot allt vad kvantitativ metod heter. Möjligen kan man komma undan med en Bourdieuansk analys av sociala rum men föraktet för allt vad experiment, enkäter och mätningar heter är kompakt. Sådan forskning betraktas inom sociologin som undermålig av princip. Denna inställning har tyvärr också färgat av sig på allmänpedagogisk forskning, vilken sedan länge har starka sociologiska influenser.

En annan mycket viktig skillnad är teoriernas roll och dignitet. Inom psykologin har utvecklingen gått från grand theories med liten precision till mindre teorier med högre precision. Dels är det vetenskapligt ohållbart att hänga kvar vid stora, svepande teorier när forskningen blir mer och mer specialiserad, dels har man helt enkelt övergett de stora teorierna därför att de inte förmår ge tillfredsställande förklaringar. Så är inte fallet inom sociologin. Där har teorierna digniteten av kanoniska texter, eller, varför inte, sakrament.

Sociologins grundgestalter Marx, Weber och Durkheim är inte bara historiska, utan i allra högsta grad allerstädes närvarande. En sociologisk delkurs om konsumtion och globalisering kan vara till förväxling lik en kurs i klassisk marxistisk ekonomisk teori, komplett med idyllisering av människors villkor under förindustriella epoker och svartmålning av villkoren under och efter industrialiseringen. Själv fick jag under en föreläsning uppleva hur gamla klipp från Norrskensflamman fick tjänstgöra som empiriskt underlag för slutsatser om globaliseringens inverkan. En del av sociologins dilemma är att politiska doktriner fortfarande idag hålls för höga och reproduceras som om de vore vedertagen, allmängiltig vetenskap. Om man undrar vart 1960-talets radikaler tog vägen kan man sannolikt finna dem på landets sociologi- och pedagogikakademier. De gör samma sak som då men nu kallas den politiska kampen för ”Sociologi 1-30″ eller något i den stilen. Och för studenterna har de forskarens auktoritet.

En annan viktig skillnad är att sociologiska teorier i regel är resultatet av stora tänkares reflektioner, medan psykologiska teorier brukar vara formulerade i enlighet med utförda och välbelagda studier. Sociologins stora tänkare har status av oantastliga idoler. En typisk arbetsuppgift för en sociologistudent är ”tolka ett socialt vardagsfenomen i Goffmans dramaturgiska perspektiv”, medan psykologistudenten kan få i uppgift att ”formulera en forskningsfråga om ett socialt vardagsfenomen och utforma en studie som kan ge svar på forskningsfrågan”. Det viktiga för sociologistudenten är att hon tillgodogjort sig Goffmans beskrivning av den mänskliga tillvaron som ett drama och kan beskriva tillvaron i dramaturgiska termer. För psykologistudenten är det viktigt att hon tillgodogjort sig olika metoder att undersöka tillvaron. Vill man vara krass kan man säga att för sociologen är det meningslöst att studera en i vetenskaplig mening objektiv verklighet, men det är meningsfullt för henne att studera hur en enskild har beskrivit tillvaron som en teaterpjäs.

Inom sociologin fostras man in i uppfattningen att teorin avgör verkligheten, medan man inom psykologin fostras in i uppfattningen att verkligheten avgör teorin. Också inom psykologin baserar man i hög utsträckning forskningen på teorier men man överger dem om de inte får stöd i empiriska studier. Inom sociologin överges eller förnekas alla observationer, fenomen eller studier som hotar teorin. Därför är det inte särskilt förvånande när den norska genusforskaren säger att biologiska förklaringar är ovidkommande för henne därför att de inte passar in i hennes teoretiska ramar. Det är fullt normalt inom sociologin. Och sociologi är vetenskap. Det är också förståeligt att Lorentzen avvisar all biologisk forskning på könsskillnader som dålig. För en sociolog är all kvantitativ forskning är per definition dålig och kan inte ge några meningsfulla förklaringar om mänskligt beteende. Om den dåliga forskningen dessutom utmanar de kanoniska texter som Lorentzen svurit trohet till, då måste den dåliga forskningen också vara suspekt.

Nu ska man inte dra alla sociologer över en kam. Det bedrivs, framför allt i USA, sociologisk forskning som utgår ifrån att det är meningsfullt att studera en observerbar verklighet. Men i Norden får vi nog leva med socialkonstruktionismens och kunskapsrelativismens dominans över sociologin – och över de discipliner som hämtar näring och inspiration från den.

I det korta perspektivet kan man naturligvis uppröras över att hela vetenskapsdiscipliner för ett frodigt liv i intellektuella kuvöser där man själva dikterar villkoren för sin verksamhet och galant klarar Högskoleverkets kontroller av självskattningskaraktär. Det är dessutom enerverande att politiska doktriner och ren mytbildning får vetenskaplig dräkt i allmänhetens och de offentliga beslutfattarnas ögon. Men i långa loppet kommer sociologin, pedagogiken och genusforskningen att röna samma öde som psykoanalysen. Deras forskningsområden tangeras eller överlappas av andra discipliner som presenterar helt andra svar och förklaringar – resultat som är grundade i empiriska studier av verkliga människor, av deras faktiska villkor och förutsättningar. Om inte sociologin byter vetenskapsteoretiskt och metodologiskt spår kommer valet att betrakta den i vetenskaplig mening objektiva verkligheten som värdelöst studieobjekt leda till att verkligheten gör sociologin värdelös. Likt psykoanalysen kommer den att bli en hjärtefråga för ett ständigt minskande antal intellektuella fanatiker medan den värdefulla och fruktbara kunskapen levereras av andra.

Kanske är det början på en sådan positiv utveckling man får en skymt av i Hjernevask.

Peter Illi