”Mata inte trollen”?

”Matar man inte trollen så självdör de då de inser att ingen lyssnar på deras frustrerade skrik.”

Med jämna mellanrum repeteras denna utsaga, framför allt bland dem som jag skulle kunna kalla meningsfränder. Med troll avses i det här sammanhanget så kallade internettroll, det vill säga ”användare som medvetet skriver ett stort antal provokativa, märkliga irrelevanta eller oseriösa diskussionsinlägg på internetforum i syfte att provocera fram en känslomässig debatt, ofta utanför själva ämnet för huvuddiskussionen” enligt Wikipedias definition.

Jag ser flera problem med den här utsagan. Det första är att gränsen för vem som är internettroll och vem som inte är det är ganska flytande. Det finns en tendens att man stämplar alla som med konsekvens för fram avvikande åsikter som ”internettroll”. Utsagan blir då ett sätt att ge sanktion åt intellektuell lättja — man orkar inte debattera mot dessa personer och därför dömer man ut dem som troll. Extra lustigt blir det när de avvikande åsikterna anger källor och referenser och har någon form av substans. Att argumentera mot åsikterna fordrar då rimligtvis att man själv gör ett hyfsat arbete med att kolla upp de källor och referenser som angetts. Orkar man inte det är det enklare att stämpla meningsmotståndaren som troll. Det är inte riktigt snyggt. Men man upprätthåller ju sin självbild genom att kalla någon annan för troll i stället för att medge att man inte orkar lägga ned det arbete som motargument ibland kräver. Och det finns alltid någon som är villig att instämma i att om man inte matar trollen så självdör de, så man får lite socialt stöd i sin undanflykt.

Ett annat problem är att de som yttrar utsagan har fått för sig att om de ignorerar en meningsmotståndare så kommer det att leda till att ingen annan heller kommer att fästa någon vikt vid vad meningsmotståndaren säger. Man har på något sätt fått för sig att man själv är tillvarons medelpunkt och riktgivande för hur andra kommer att reagera på meningsmotståndaren. Det finns benämningar på en sådan uppfattning om sig själv som är betydligt mer oroväckande än ”troll”.

Det mest problematiska är dock att de man kallar troll faktiskt inte självdör om man ignorerar dem. De avbryter inte ens sin aktivitet. Ibland verkar det till och med som om de upplever frånvaron av motstånd som en seger, som i sin tur ger dem energi att skruva upp frenesin ytterligare några snäpp. Det finns helt enkelt inget stöd för att ignorans eller tystnad ger den effekt som utsagan lovar.

Att mina meningsmotståndare gödslar med epitetet troll gör mig ingenting. Men jag tycker att det är beklagligt när mina meningsfränder reproducerar det totalt grundlösa påståendet att människor som har en motsatt eller helt annan uppfattning om tillvaron än vi själva kommer att tystna eller dra sig tillbaka om vi inte bryr oss om dem. I min värld är det en förskönande omskrivning för att sticka huvudet i sanden. Och det hjälper inte att det sitter några till i sandlådan som klappar händerna när bara halsen syns.

Skeptikerrörelsen lider inte av att den är för aktiv, utan att den är för passiv. I det perspektivet är det extra olyckligt när till och med tongivande skeptiker formulerar riktlinjer som syftar till att framställa passiviteten som rationell. Det är ett tecken på liknöjdhet och självgodhet — förödande egenskaper att inympa i en rörelse som behöver sträva framåt.

Peter Illi