Farväl till sociologin – I

Att träda in i en diskurs är att tillägna sig ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Det är inte ett upptäckande av en tidigare okänd tillvaro bortom den bekanta, utan snarare att se det bekanta med nya ögon – att finna att det som redan är upptäckt kan upptäckas igen och då framträda som något annat. Börjesson och Palmblad (2007) menar att diskursen ger oss ett raster som hjälper oss att urskilja vad som är viktigt och sant. Men detta viktiga och denna sanning har bara giltighet inom diskursen; i en annan diskurs kan det viktiga vara oviktigt och det sanna osant – även om de två diskurserna avser samma objekt.

Möjligen är det i denna relativism diskursens lockelse ligger. Att kunna skapa världar utan att riskera konkurrerande anspråk eller korrespondens med en oberoende verklighet har något gudalikt över sig, framför allt för forskaren. Språket sett som handling ”frammanar eller konstituerar vår verklighet” (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 10) men forskaren – diskursanalytikern – identifierar och definierar diskursen. I centrum för denna relation står förvisso ordet, diskursens huvudsakliga manifestation. Men det är forskaren som är relationens regissör, det är forskaren som avgör huruvida något sagt eller skrivet inkluderas i eller exkluderas från diskursen. I en intellektuell och metodologisk tradition som tenderar att se makt i all mänsklig handling och utsaga är det paradoxalt nog i själva seendet den avgörande makten ligger. Vedertagna diskurser, vars nya definitioner eventuellt skulle kunna bestridas just därför att de är så vedertagna, intresserar inte diskursanalytikerna. Man menar att ”de etablerade perspektiven knappast behöver forskarnas hjälp och stöd för att göra sig gällande i det offentliga samtalet” (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 9).

Såtillvida erbjuder diskursernas värld forskaren full frihet och all makt. Det har också funnits en motvilja bland diskursanalytiker att begränsa denna frihet och makt genom att formulera metodologiska principer efter vilka forskaren bör verka. Man menar att metoddiskursen genomsyras av makt och när behov av metodlitteratur ändå uttalas är det snarast för att ge diskursanalysen legitimitet i jämförelsen med annan vetenskap, inte att definiera vetenskapliga arbetssätt för diskursanalytikern (Neumann, 2003). För att räknas som vetenskap fordras metodlitteratur, varför man producerar sådan som medger ”ett brett register av fokuseringar” (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 15), som stipulerar att vadhelst som ”gör anspråk på att säga något om verkligheten” (s. 17) kan utgöra material för analys och som menar att det inte finns ”någon extern måttstock som kan avgöra vilken undersökningsdesign som är den rätta” (s. 18). Så blir frånvaron av metod också en metod – full frihet och all makt.

Nu gäller inte detta all diskursanalys. Det finns ansatser som har mycket tydligt definierad metodologi, till exempel lingvistisk textanalys, men graden av stringens tenderar också att vara graden av marginalisering. Det är när Foucault på 1960-talet initierar en förskjutning av tonvikten från det textuella till det sociala som den diskursiva yran inom samhällsvetenskaperna inleds, under skyl av strukturalism (Neumann, 2003). Det är också Foucault som snart därefter tronar som samhällsvetenskapernas främsta storhet och som ständigt dominerar referenslistor till samhällsvetenskapliga artiklar som gör anspråk på publicering.

Men åter till ordet, detta kunskapsteoretiska axiom som i den samhällsvetenskapliga samtiden är den enda kontakten med den ontologiska absurditet som brukade kallas verklighet. Ordet tycks uppfylla tre begär. För det första utgör det forskarens kunskapsobjekt, för genom att studera ordet kan forskaren göra anspråk på att studera verkligheten, åtminstone den representation av verkligheten som accepteras bland gelikar. För det andra kan forskaren avgöra vilka ord som har vikt och vilka som inte har det. För det tredje använder forskaren naturligtvis själv ordet för att beskriva hur och varför vissa ord mer än andra konstituerar den verklighet som inte finns utan att orden frammanar den. Och ”begär” är ett medvetet ordval, eftersom det – bättre än ”behov” – speglar det ofta emotionella försvaret för det första, godtyckligheten i det andra och det illa dolda frosseriet i det tredje.

Detta upphöjande av ordet är inget nytt i mänsklighetens intellektuella historia. Perioder av orddyrkan har kommit och gått. Redan Bacon (1623/1900) noterar:

[F]or men began to hunt more after words than matter; more after the choiceness of the phrase, and the round and clean composition of the sentence, and the sweet falling of the clauses, and the varying and illustration of their works with tropes and figures, than after the weight of matter, worth of subject, soundness of argument, life of invention, or depth of judgement. (p. 29)

Bacon menar att människors studium av ord snarare än substans utgör lärandets svåraste sjukdom och oavsett om man stämmer in i detta eller ej är hans utsaga en påminnelse om att dylika perioder är ändliga – det göds naturligtvis förhoppningar om att vår samhälls-vetenskapliga samtid befinner sig i början av en ny vetenskapsfilosofisk epok, men det finns även fog för att anta att det är en övergående modevåg.

Distanseringen från substans manifesteras i ironiseringen av vissa ord. Man skriver inte sanning, utan ”sanning”; inte verklighet, utan ”verklighet”. Enbart huruvida man omfamnar denna skrivning kan i vissa kretsar mycket väl avgöra om man befinner sig innanför eller utanför den samhällsvetenskapliga gemenskapen. För frihetens och allsmäktighetens pris är att man underordnar sig vissa implicita regler. En av dessa är just att sanning och verklighet är icke-ord, eller åtminstone ord man inte uttalar utan att på något sätt bifoga en reservation om att de antingen är meningslösa eller uttryck för förtryck. Andra sådana ord är kunskap och allmängiltig. Rör man sig längre in i en vetenskaplig vokabulär finner man positivism och de besläktade kvantitativ, generaliserbarhet, validitet och kausalitet. Men vid bruket av de senare bör man byta ironin mot tydligt uttalat förakt. Man bör helst inte heller ha någon erfarenhet av det som dessa ord representerar. Överlag har den diskursanalytiska kritiken mot just positivismen också formulerats av forskare som själva inte haft något intresse av, eller bedrivit, empirisk forskning (Neumann, 2003).

Vid en första anblick kan det förefalla som om en vetenskaplig disciplin som intresserar sig för samhället och det sociala, och spänner över såväl mikro- som makroprocesser, har mycket litet gemensamt med diskursanalysen. Sociologins fader, Auguste Comte, är ju också positivismens upphovsman. Studerar man grupper, samhällen eller till och med nationer, verkar en kvantitativ metodansats rimlig eller åtminstone viktig. Men paradoxalt nog är det just den sociologiska kakan som i diskursanalysen funnit sin maka. Allmänpedagogiken, som lånar sin ryggrad från sociologin och som mer eller mindre har upphört att intressera sig för den pedagogiska praktiken (Sundell & Stensson, 2010), har diskursanalysen fått på köpet i detta moderna äktenskap.

Den lilla insikt som en introduktionskurs i sociologi på högskolenivå skänker, ger vid handen att unionen i själva verket är optimal. Att helga oantastliga storheter är man van vid inom sociologin. Där tronar redan Karl Marx, Émile Durkheim och Max Weber. Att till dessa lägga Michel Foucault och Pierre Bourdieu är bara en fråga om antal, inte förhållningssätt.

Den verklighet som inte finns inom det diskursanalytiska perspektivet finns inte heller inom sociologin. Trots att den marxistiska historiematerialismen sedan några decennier är död inom historieämnet (Andersson, 2004) är den fortfarande en robust och självklar utgångspunkt inom sociologin. Kapitalackumulation, lönearbete och profit vållade både Platon och Aristoteles huvudbry (Price, 1997) men inom sociologin är det företeelser som uppstår först med kapitalismen (föreläsning, Xxx Xxxx, 110224), även om man enligt alla tillgängliga och rimliga definitioner avser samma fenomen. En betydande idyllisering av livsvillkoren innan moderniteten är ytterligare ett marxistiskt karaktärsdrag som förvaltas lojalt inom sociologin, liksom den från samma källa initierade svartmålningen av industrialiseringens effekter på människors livsvillkor – en svartmålning som hämtat inspiration från Charles Dickens tårdrypande skildringar snarare än empiriska källor. Innan industrialiseringen levde människor i harmonisk lycka i bygemenskaper där var och en ägde sitt arbete och produkten av det. Efter industrialiseringens inträde kastades människan in i ett svart hål av misär och alienerat daglöneri under slavliknande villkor till gagn endast för ett besuttet fåtal. Sådan är den sociologiska summeringen av mänsklighetens kanske viktigaste epok – godtycklig idyllisering i symbios med lika godtycklig svartmålning.

Sociologin ger inget svar på varför människor lämnade idyllen för misären – i inget avseende hade giriga fabrikörer mandat att tvinga till sig arbetskraft. Sociologin ger inte heller något svar på för vilka konsumenter den nya massproduktion tillverkade sina varor – merparten av producerade varor under industrialiseringen var bruksföremål och enklare varor av mycket lågt värde. Vilka konsumerade massproduktionen? Sociologin ger inget svar, och kommenterar inte heller hur det kom sig att industrialiseringen genererade en aldrig tidigare skådad befolkningsexplosion med dramatiskt sjunkande barnadödlighet som främsta kännetecken. Kvantitativa data (som finns åtminstone från mitten av 1700-talet) och kausalitet har ingen bäring inom sociologin, åtminstone inte i beskrivningen av modernitetens tillkomst.

Men varken Marx, Durkheim eller Weber var heller empiriker i någon egentlig mening. Ingen av dem baserade sina texter på systematisk observation värd namnet. I själva verket vilar sociologin på teoretiska grundpelare gjutna i anekdoter, eller ideologisk doktrin. Marx formulerade inte sin ideologi som ett resultat av iakttagelser. Hans politiska övertygelse var redan fix färdig och hans påföljande samhällskritik bör ses i ljuset av den övertygelsen.

Durkheim saknade Marxs ideologiska hängivenhet men delade skrivbordet som teoriserandets ursprung. Det blir ju så när man drar slutsatser som inte har någon koppling till de observationer man gjort. Hans studie på självmord har kritiserats metodologiskt (Giddens, 2007) och påståendet att protestanter oftare än katoliker begår självmord har testats empiriskt utan att få stöd (Pope & Danigelis, 1981). Webers arbete har liknande brister – en av hans mest spridda insikter, att en av kapitalismens förutsättningar var protestantisk etik (Giddens, 2007), har också testats empiriskt och visat sig vara helt ogrundad (Cantoni, 2010; Delacroix & Nielsen, 2001). Durkheims självmordsstudie är det sociologiska faktaparadigmets förebild och Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda handlingsparadigmets (Gilje & Grimen, 2007). Oavsett vilket huvudstråk man väljer inom sociologin så är dess stenläggning alltså av tvivelaktig kvalitet.

Det förefaller således som om det inom sociologin finns en predisposition att hylla storheternas ord, oavsett om de kan knytas till substans eller ej. Och denna dyrkan av storheter och brist på empirisk förankring ropar naturligtvis efter legitimitet. Det diskursanalytiska perspektivet har det idealiska svaret: verkligheten formas av hur vi talar om den. Förvisso finns det andra beskrivningar av industrialismens framväxt än Marx och det är visserligen så att empiriska fakta inte ger Marx något stöd, men så länge Marx tankar upprätthålls inom den sociologiska diskursen, bland gelikar, så är ju det den verklighet som gäller. Och statistik, korrespondens och verifierbarhet är ju enbart maktmedel sprungna ur en förlegad syn på vetenskap. I fjärran hörs redan Mendelssohns bröllopsmarsch.

Referenser

Andersson, L. M. (2004). Historisk tidskrift och historien: En redaktörs tankar om vetenskaplig historieförmedling. I K-G. Karlsson & U. Zander (Red.), Historien är nu: En introduktion till historiedidaktiken (ss. 203–216). Lund: Studentlitteratur.

Bacon, F. (1900). The advancement of learning (5th ed.). Oxford: Clarendon. (Original work published 1623)

Börjesson, M, & Palmblad, E. (2007). Introduktion: ”Motsatsen till relativism, detta bör vi aldrig glömma, stavas absolutism”. I M. Börjesson & E. Palmblad (Red.), Diskursanalys i praktiken (ss. 7–28). Stockholm: Liber.

Cantoni, D. (2010). The economic effects of the protestant reformation: Testing theWeber hypothesis in the German lands. Economic Working Papers, 1260. Department of Economics and Business, Universitat Pompeu Fabra.

Delacroix, J., & Nielsen, F. (2001). The beloved myth: Protestantism and the rise of industrial capitalism in nineteenth-century Europe. Social Forces, 80, 509-553.

Giddens, A. (2007). Sociologi (B. Nilsson, övers.). Lund: Studentlitteratur.

Gilje, N., & Grimen, H. (2007). Samhällsvetenskapernas förutsättningar. Göteborg: Daidalos.

Neumann, I. B. (2003). Mening, materialitet, makt: En introduktion till diskursanalys (P. Dükler, övers.). Lund: Studentlitteratur.

Pope, W., & Danigelis, N. (1981). Sociology’s one law. Social Forces, 60, 495–516.

Price, B. B. (1997). Ancient economic thought. Florence, KY, USA: Routledge.

Sundell, K., & Stensson, E. (2010). Effektutvärderingar i doktorsavhandlingar. Socialstyrelsen.