Farväl till sociologin – II

Sociologin skulle mycket väl kunna vara vad Foucault (1971/1993) kallar ett ”diskurssamfund”, det vill säga en gemenskap vars funktion är att förvalta och reproducera diskurser men bara för att låta dem cirkulera inom den slutna kretsen. Nu menar Foucault att dessa samfund hör till historien men de sociologiska akademikernas likhet med rapsoder som reciterar dikter är inte avlägsen. För vad är egentligen Marx, Durkheims och Webers teorier om inte välklingande poesi för den bittre som ser orsaken till sin egen otillräcklighet i det samhälle som inte förverkligat ungdomens ambitioner och drömmar?

Om det finns tillämpningar av sociologi så är socialpsykologin en av dem. Men man bör iaktta stor försiktighet så man inte förväxlar den med psykologins socialpsykologi. Den sociologiska socialpsykologin utgår från stora teorier som av nödvändighet har ganska svepande och diffus karaktär. Inte psykologiska teorier, snarare filosofiska. Och helst rena skrivbordsprodukter. Under introduktionen till den sociologiska socialpsykologin är därför storheterna Fromm, Goffman och Charon (som får representera Mead eftersom denne begränsade sitt skrivande till svarta tavlan) självskrivna.

Erich Fromm är personifieringen av två doktriner som båda tenderar att hamna på fel sida om alla demarkationsgränser: marxism och psykoanalys. I Att ha eller att vara? försöker han skissa på den människotyp Marx glömde att beskriva, det vill säga den varelse som bebor det egendomslösa samhället efter kapitalismens upphörande. Det är nämligen ägandet, att ha, som leder till fördärv. Att bara vara, vilket förutsätter utraderandet av både ägandet och dess begär, är vägen till universell lycka. Upplevelsen av dessa två livsformer och deras effekt på personligheten och samhället vidimeras av både antropologin och psykoanalysen, menar Fromm (2006). Men han exemplifierar med poesi och nämner ingenting om när, var eller hur antropologin eller psykoanalysen blottlagt dessa upplevelser eller effekter. Det blir än mer absurt när Fromm dristar sig till att gå igenom olika mänskliga områden där han tycker sig se sin teori representerad. Inom kognitionspsykologin är det ett välbelagt faktum att minnesförmågan ökar om man antecknar något men Fromm menar att den minskar eftersom man då inte litar på det egna minnet utan på anteckningen. Vilket underlag har Fromm? Allmänt hållna exempel som vädjar till något slags bondförnuft hos läsaren. Lärarna känner vidare till hur de elever som noggrant antecknar minns sämre än de som inte gör det. Men är det verkligen lärarnas erfarenhet? Fromm ger inget svar. Och musiker vet att de som lättast läser noter har svårare att komma ihåg stycken utan noter, det har Fromm förvisso hört av en doktor Budmor.

I allt väsentligt är Fromms sociologiskt socialpsykologiska teori om varandets och ägandets livsformer en vandring i hans dualistiska fantasivärld, en invit till himmel eller helvete där inträdet till det förra kräver att Adam och Eva lämnar tillbaka det som leder till det senare, det vill säga lämnar tillbaka kunskap, ambition, initiativ, strävan, begär, identitet, aktivitet – ja, de flesta egenskaper som gör att man kan dra slutsatsen att en människa inte befinner sig i ett vegetativt tillstånd. På annan plats menar han att det närmaste människan kommit reell frihet i verkliga livet var under medeltiden (Fromm, 1941) och det är ju förstås en hållplats på den kronologiska vägen tillbaka till just Edens lustgård.

Till Fromms försvar måste framhållas att han endast hade en blygsam skåra på sin empiriska kolv, en fallstudie på mexikanskt byliv som publicerades 1970 (McLaughlin, 1998). Och han uppmuntrade faktiskt revideringar av marxismen i riktning mot humanism och av psykoanalysen bort från oidipuskomplex och libidoteori (vilket sannolikt är orsaken till att han förpassades till obskyritetens utmarker redan i mitten av 1960-talet). Men det räcker inte för att höja Att ha eller att vara? över spekulationens yta. Det är inte en forskare som skriver, utan snarare ett orakel som varken behöver lämna förklaringar eller belägg.

Vad Fromm anbelangar byggs den sociologiska socialpsykologin således på stora ord, som i sin tur bygger på skrivbordsfunderingar (vilket också kan ledas en generation tillbaka till Freud och Marx), anekdoter (dito) och skvaller. Men inget av detta skrämmer naturligtvis bort den uppvaktande diskursanalysen, tvärtom. Orden, det är ju endast orden som betyder något – orden representerar ju inte något ”där ute”, de skapar ”där ute”. Om vi bara talar om tillvaron så som Fromm talar om den så är det ju så tillvaron är. Att försöka avgränsa vetenskap från kafferep vore ju ett uttryck för maktanspråk.

Med Erving Goffman och det dramaturgiska perspektivet närmar sig den sociologiska socialpsykologin något som skulle kunna kallas relevant teori. Närmar sig, inte tangerar. För vad är egentligen den vetenskapliga poängen med att beskriva det sociala livet och mänskliga beteendet som en teaterföreställning? Visst har det ett deskriptivt värde och visst är analogin i många fall slående. Men är det predicerande? För det den sociologiska socialpsykologin framåt? Eller blir det bara ett evigt analyserande, ett analogiserande in absurdum? Om det dramaturgiska perspektivet konstituerar en sociologisk landvinning, vilka vidare landvinningar kommer det att leda till? Visst kan man ständigt applicera analogin på allt fler sociala kontexter men det är endast en kvantitativ tillväxt, inte en kvalitativ. Det är ju inte i den meningen man menar att vetenskap ska vara kumulativ.

Goffmans arbete tenderar att simplifiera mänskliga relationer till uppträdanden utan utrymme för det genuina och autentiska. Människan som inte gör skillnad mellan främre och bakre region – sådana människor finns – berövas sin autencitet då det är hennes placering i den främre regionen som bestämmer att hon spelar en roll, inte hennes faktiska beteende. Teorin utgår från att den interaktion som sker utanför den bakre regionen är ett rollspel skilt från den bakre regionens äkthet. Det är svårt att tänka sig under vilka villkor det dramaturgiska perspektivet skulle kunna anses ha fel, för att tala med Popper. Den dramaturgiskt sinnade forskaren kan alltid hävda att även det genuina är konstlat. Det blir lite som analysandens vägran att acceptera psykoanalytikerns diagnos – det bevisar ändå psykoanalysens riktighet eftersom det är ett utslag av förnekelse.

Den symboliska interaktionismen delar några av det dramaturgiska perspektivets tveksamma karaktärsdrag. En diffus, bred, nästan allomfattande teori som svårligen låter sig testas och som tycks vara omöjlig att relatera till sociologins frågor på makronivå, eller, för den delen, dess fokus på strukturer. Det är ytterligare en vetenskaplig ”jaha”-teori.

Det finns också en övergripande problematik i sociologins teorivurm i det att andra vetenskaper tenderar att gå från stora svepande teorier till mindre, snävare teorier i en fruktbar strävan efter precision och tillförlitlighet. Men sociologin uppvisar inte en sådan tendens, åtminstone inte att döma av den introduktionskurs som tjänar som underlag för den här framställningen. I stället upprätthåller man teorierna som intellektuella sarkofager vilka studenter och akademipersonal strövar runt i evig vördnad. Visst dekorerar man sarkofagernas fundament med hedersbetygelser i form av ständigt nya essäer, uppsatser och avhandlingar som diskuterar någon liten detalj i teorierna men man rör sig bara runt, runt. Sociologins studieobjekt är inte tillvaron, samhället, strukturerna eller människan, utan teorierna. Orden.

Förflyttar man sig till makroperspektivet noterar man hur marxismen anmält sig till tjänstgöring då globaliseringen ska avhandlas. Om en stel och i allt väsentligt felaktig dogm kan användas för att beskriva historien kan den också användas för vår samtid. Så upprätthålls ett nästan enfaldigt nollsummetänkande rörande världens tillstånd, ett tänkande som förutsätter grova generaliseringar och svartmålning. Globaliseringen är västvärldens ekonomiska utsugning av resten, enligt sociologin. De liberala demokratiernas välstånd förutsätter övriga länders armod. Denna enkla relation är ett axiom. Men globaliseringen är mer djävulsk än så. Den tömmer inte bara mindre utvecklade länder på deras tillgångar, utan fyller dessa länder med normer och värderingar som legitimerar exploateringen. Globalisering är egentligen bara ett finare ord för imperialism (Petras & Veltmeyer, 2001).

Giddens (2007) hävdar att ”levnadsförhållandena i de fattigaste länderna har försämrats snarare än förbättrats under de senaste åren” (s. 55). Eftersom han gör det under rubriken ”Utvecklingsländerna” är det lätt för läsaren att dra slutsatsen att alla utvecklingsländer blivit fattigare. Giddens nämner inte att de fattigaste länderna är de söder om Sahara, den del av världen där befolkningen har minst frihet, där möjligheterna att starta och driva företag är minst, där handel knappt finns, dit globaliseringen och de utländska investeringarna inte nått. Där har förhållandena verkligen blivit svårare. Men under 1900-talets två sista decennier har andelen fattiga i utvecklingsländerna generellt halverats, från 40 till 21 procent, mätt i absolut fattigdom. Sedan 1980 har vi blivit 1,6 miljarder fler människor på jorden men antalet absolut fattiga har blivit 400 miljoner färre under samma tid. Så både andelen och antalet fattiga har minskat (Chen & Ravallion, 2004). Men för sociologin gäller det att anpassa verkligheten till teorin, inte teorin till verkligheten (man kan i det här fallet blanda in verkligheten eftersom Giddens refererar till den). Till teorins försvar blir beskrivningen av empiriska data en fråga om inkludering och exkludering, man väljer det som passar och utlämnar det som inte gör det. Och så gör man utsagorna lite lagom luddiga.

Inom den sociologiska diskursen, om man får kalla den så, är således globaliseringen utsugarkapitalismen i ny, lömsk skepnad. Det omdömet gör det möjligt att hylla Marx på nya meriter, om än falska. För utanför sociologins föreställningsvärld får en ständigt växande mängd människor ökade möjligheter att leva och må bättre på grund av globaliseringen, inte trots den.

Sociologins kritiska öga är nästan undantagslöst riktat mot västvärldens demokratier. Dessa är ju präglade av vad man menar är kapitalism. För att kunna inlemma socialismens totala sammanbrott under slutet av 1900-talet i diskursen lånar man in terminologi från den radiakal vänstern och kallar östblockets politiska system under epoken för ”statskapitalism” (föreläsning, Xxxx Xxxx, 110224). Mänskliga fri- och rättigheter är meningslösa begrepp för sociologin och man gör inte heller någon principiell skillnad mellan demokrati och diktatur (föreläsning, Xxxx Xxxx, 110224). För att legitimera den institutionella ignoransen inför missförhållanden utanför västvärlden, det vill säga missförhållanden som man inte genom dolda eller osynliga strukturer och mekanismer kan härleda till västvärlden, ekonomiskt utbyte (som oavsett inblandning från väst är ett uttryck för västerländsk mentalitet) eller strävan efter materiell välfärd (som ju är ett borgerligt begär och därmed indirekt relaterat till västvärlden), så har man etablerat begreppet kulturell relativism (föreläsning, Xxxx Xxxx, 110202). Med det förstås att kulturer och deras yttringar bara kan bedömas efter sina förutsättningar, sina normer och värden, och sina kontexter. Demokrati är ett västerländskt påfund, likaså föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter. Därför är dessa värden meningslösa utanför västvärlden. Om sociologen överhuvudtaget intresserar sig för fenomen som könsstympning, lagar som stipulerar att kvinnor har samma rang som kreatur, folkmord eller systematiskt förtryck, så är det för att förklara varför dessa är fullt rimliga om man tar hänsyn till lokala traditioner och värden, snarare än att utgå från snäva västerländska normer. Men företrädelsevis tittar sociologen åt andra hållet. Vad finns det för anledning att kritisera det rituella avlägsnandet av unga flickors klitoris och yttre blygdläppar med vassa stenar i vissa afrikanska länder, när föräldrar i västvärlden tenderar att klä sina gossebarn i blått och flickebarn i rosa? Och vad finns det för anledning att kritisera lagstiftning som dömer kvinnor till döden genom stening för brottet att ha blivit våldtagen i vissa muslimska länder, när rektorn på Södertörns högskola har konstaterat att skolämnet fysik har maskulina markörer som objektivitet och kausalitet?

Peter Illi

Referenser

Chen, S., & Ravallion, M. (2004). How have the world’s poorest fared since the early 1980s? The World Bank Research Observer, 19, 141–169.

Foucault, M. (1993). Diskursens ordning (M. Rosengren, övers.). Stockholm: Brutus Östling. (Originalarbete publicerat 1971)

Fromm, E. (1941). Escape from freedom. New York: Rinehart & Co.

Fromm, E. (2006). Att ha eller att vara? (I. Löfgren, övers.) (4:e utg.). Stockholm: Natur och kultur. (Originalarbete publicerat 1976)

Giddens, A. (2007). Sociologi (B. Nilsson, övers.). Lund: Studentlitteratur.

McLaughlin, N. (1998). How to become a forgotten intellectual: Intellectual movements and the rise and fall of Erich Fromm. Sociological Forum, 13, 215–246.

Petras, J., & Veltmeyer, H. (2001). Globalization unmasked: Imperialism in the 21st century. London: Zed.