Bedragaren Åkesson bortförklarar

I andra numret av SANS Magasin (2011) redogjorde jag för hur mediet Anders Åkesson avslöjats som bedragare i samband med en så kallad fysisk seans i Ystad i oktober 2010. Åkesson använde sig av bedrägliga metoder för att framkalla upplevelsen av andars närvaro, metoder som av en händelse upptäcktes av arrangören Per-Ola Thornell när han dagen efter skulle fotografera i seanslokalen.

Händelsen sände naturligtvis en chockvåg genom de New Age-led som ägnar sig åt spiritualism; Anders Åkesson tillhör de medier som har (eller i alla fall har haft) medium-impressarion Caroline Giertzs förtroende och han har varit återkommande medium i flera TV-produktioner. Han är ett av de riktigt tunga namnen på den svenska mediumscenen, fick sin ”utbildning” av bortgångna Iris Hall och delade då bänk med Jörgen Gustafsson som avslöjades med att leverera rena hittepå-utsagor i TV3-programmet Insider.

Caroline Giertz rusade omedelbart till Gustafssons försvar men Åkesson har fått klara sig själv och har hanterat situationen med nästan kompakt tystnad. Han har endast medgivit att han fuskat i ett avseende: han har smugglat in självlysande massa som han använt för att ge sken av att en hand svävat i seansrummet. Detta medgivande repeterades i en intervju för radioprogrammet Övernaturligt som sändes igår (SR, fredag 19 augusti), då Åkesson bröt tystnaden för att ge sin version av händelsen.

Åkessons förklaring följer standardmallen. Ja, han har fuskat men det var naturligtvis ett engångstillfälle. Svårt tärd av sorgen efter Iris Halls bortgång kände han hur han ibland inte hade förmågan och han kände sig därför pressad att köpa självlysande deg som han vid ett tillfälle smugglade in innanför byxlinningen, driven av förväntningarna hos seansdeltagarna. Men allt annat har varit äkta, enligt Åkesson.

Hans berättelse rimmar väl med de förklaringar som ges i diskussionen kring fuskande medier. ”De är inga maskiner, de kan inte leverera jämt”, ”att man fuskat en gång betyder inte att man alltid fuskar”, osv., osv. Mediernas beundrare har konstruerat en hel förklaringsapparat för att rädda medierna och sin egen övertygelse.

Övernaturligts reportrar missade emellertid en viktig fråga under intervjun. Det är nämligen inte den självlysande degen – och här tror jag att illusionisten och Skeptikerpoddens programledare John Houdi håller med mig – som är det centrala i Åkessons taskspeleri. Man missade att reda ut frågan om hur Åkesson lösgjort sig från stolen, vid vilken han spänts fast med buntband. Det är nämligen stolen som är förutsättningen för allt annat som sker i seanslokalen – om Åkesson kan komma loss från stolen är allt som sker i lokalen en potentiell och rimlig effekt av att Åkesson kan röra sig helt fritt i det becksvarta rummet. Huruvida det svävar omkring självlysande händer av deg, trumpeter eller glasögon är i det perspektivet egalt – det huvudsakliga bedrägeriet är stolen, inte det som lösgörandet från stolen medger.

Att stolen är kärnan framgår också av Thornells berättelse om varför han trodde på spektaklet. Han anger två faktorer: den sociala kontexten och det faktum att Åkesson förankrades i stolen. Även om Thornell från början var lite tveksam till det hela så var det stämningen i seansrummet och förtroendet för att Åkesson verkligen inte kunde komma loss från stolen som gjorde att Thornell blev övertygad. Frågan om stolen skulle ha belysts i programmet.

Dessvärre gav man också näring åt en välodlad myt bland skeptiker och kritiker: tro på paranormala fenomen och medier springer ur egna upplevelser man inte kan förklara. Så är inte fallet. Studier visar att inte ens en majoritet av de människor som är troende har haft egna upplevelser överhuvudtaget. Men det finns en tendens bland skeptiker att söka ”tekniska” och kausala förklaringar – man vill gärna att tro ska uppstå som en effekt av att någon utsätter någon annan för en teknik eller metod. Hela diskussionen om så kallad cold reading utgår från detta antagande. Mediet utsätter sittern för en teknik, cold reading, som gör att sittern tror på mediet. Därmed är förklaringen tillfyllest.

Det är förvisso sant att medier använder cold reading. Men det är också sant att många människor tror på medier som är riktigt dåliga på cold reading, till och med urusla. Cold reading förklarar helt enkelt inte varför människor tror och så länge diskussionen förs som om det vore så kommer troende att kunna hänvisa till en helt privat upplevelse av en utsaga som meningsfull, samtidigt som samma utsaga är helt intetsägande för andra.

Skeptiker och kritiker behöver komma bort från cold reading-hysterin och inse att bedragare som Anders Åkessson och Jörgen Gustafsson tjänar pengar och social status på människors psykologiska och existensiella behov, inte på tekniker de utövar. Caroline Giertz är inte en okritisk, duperad virrpanna därför att hon utsatts för bedrägliga metoder – hon försvarar sina övertygelser, sitt hopp om att det här livet inte är det enda, att hon får fler chanser. Det är dessa behov skeptikerrörelsen behöver erkänna och intressera sig för. Annars får man fortsätta att springa i det polemiska ekorrhjulet.

Det är riktigt roligt att spridningen av vidskepelse i media blandas upp med fragment av kritisk journalistik och radioprogrammet Övernaturligt är en riktig fröjd för örat. Förra programmets exponering av Caroline Giertzs uppgivenhet och mediet Lena Ranehags sanna, hätska jag var obetalbart. Gårdagens sändning var en viktig cementering av berättelsen om bedragaren Anders Åkesson, en berättelse som annars riskerar att tyna bort under eftervärldens fantasirika mytbildning och tendens att glömma missarna och minnas träffarna.

Peter Illi

Internet
Mediebluff – Avslöjade medier fortsätter som inget hänt – SANS Magasin, nr 2 2011
Övernaturligt – Sveriges Radio