Red Lights – film för skeptiker, kanske…

Om du som jag är en smula intresserad av vår samtida vurm för bedragare som utger sig för att kunna prata med andar eller besitta översinnliga förmågor så är sannolikheten hög att du snart kommer att se en film som heter Red Lights. Självklart är slutklämmen i filmen, liksom i alla andra filmer som tar upp ämnet, att ESP existerar. Men överraskande nog avslöjas filmens alla påstådda medier som bedragare. Hur det går ihop tänker jag inte avslöja men principen för filmens twist är inte heller den helt obekant.

Red Lights är en spansk produktion men rollbesättningen är ganska namnkunnig; Robert De Niro spelar super-mediet Simon Silver med tydlig blinkning åt Uri Geller, Sigourney Weaver har rollen som skeptikern Margaret Matheson och Cillian Murphy gestaltar hennes assistent Tom Buckley. Även om besättningen figurerat i diverse B-filmer de senaste åren så är inte Red Lights en sådan — möjligen kan mitt omdöme i det avseendet dock färgas av mitt intresse för filmens ämne.

Till skillnad från många andra woo-filmer är manuset riktigt påläst. I filmen förekommer referenser till bordsdans, Peter Popoff, Ted Serios, UKU, Nina Kulagina, Uri Geller, SRI och filmens parapsykologer porträtteras som de naiva, godtrogna entusiaster verklighetens parapsykologer tenderar att vara. Och det är överlag snyggt gjort.

Visst finns det överdrifter; filmens motsvarighet till Peter Popoff hamnar i fängelse, ett öde som tyvärr inte drabbade förlagan efter Randis avslöjande. Och mediet Silvers prestationer i forskningslaboratoriet är betydligt vassare än vad Gellers någonsin var. Men i samma ögonblick som den naive parapsykologen sitter på kammaren och skriver under den positiva experimentrapporten upptäcker en student framför bildskärmarna nere i laboratoriet att telepatin bara var en bluff. Visserligen sinnrik men likväl en bluff.

Trots att Red Lights på traditionellt manér håller dörren öppen för att ESP existerar kan jag inte låta bli att tycka att filmen också visar att det kan göras spännande film om hur medier avslöjas och att mediet fungerar riktigt bra som antagonist i ett drama. Kanske slår det an en ton för framtida filmer som inte vädjar till den primitiva vidskepelsen utan det upplysta förnuftet. Man kan alltid hoppas.