Skolan ska inte vara verktyg för indoktrinering

I sin exposé över svensk skolpropaganda från 1800- talets mitt och ett sekel fram, Gud och fosterlandet (1969), sammanfattar Herbert Tingsten utvecklingen med att den gått från att förkunna den härskande läran till att redovisa den. Gud, fosterlandskärlek och nationalskryt fick träda tillbaka för en bildning och fostran för demokrati, öppenhet och folkhemsbygge.
         Med etableringsrätt för religiösa friskolor har vi med en axelryckning tagit ett stort kliv tillbaka till att åtminstone en del elever går i en skola vi fick kämpa länge för att komma ifrån. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund, Mette Fjelkner, har manat till förbud mot dessa friskolor och sätter fingret på en företeelse som strider mot en av det fria och demokratiska samhällets grundförutsättningar — en utbildning som främjar den enskilda människans utveckling som autonom, fritt tänkande varelse.
          Det råder inga tvivel om att religiösa friskolor är institutionaliserad indoktrinering, precis som en socialdemokratisk eller moderat friskola vore det. Religioner, politiska riktningar och ideologier är doktriner. Indoktrineraren ser i sin elev en avnämare för sina egna, grundlösa åsikter. Det mandat samhället och eleven ger läraren — att öppna världen för eleven — missbrukar indoktrineraren genom att stänga världen för henne och därmed beröva henne myndigheten att själv avgöra i vilken riktning hon vill gå. Inte i något avseende har indoktrinering något existensberättigande i en svensk skola, inte ens om familjen eller EU kräver det.
I ett öppet samhälle kan det inte finnas någon frihet för föräldrar att stänga in sina barn i ett intellektuellt mörker, lika lite som de kan ha frihet att aga dem eller hålla dem i tvångsarbete. Vill man finna en agent för stöpandet av sina barns medvetanden i en religiös eller politisk form får man vända sig till någon annan än den obligatoriska skolan. Det innebär inte någon begränsning av någons frihet, det är att förhindra att förbrytelser mot barn sker med samhällets sanktion, det är att se till så att barn åtminstone i skolan är garanterade de möjligheter deras föräldrar förvägrar dem — möjligheter de har rätt till i ett öppet samhälle.
          Institutionaliserad indoktrinering är generellt en samhällsfilosofisk fråga och specifikt en pedagogisk. Den handlar inte om huruvida det är bra eller dåligt att omhulda doktriner — det gör vi alla av nödvändighet — utan enbart om skolan ska vara ett verktyg för att överföra doktriner till den lärande. Den handlar om huruvida skolan ska forma eleven till något visst, att vara medlet för någon annans ändamål, eller om skolan ska vara en möjlighet för eleven att forma sig själv, att vara sitt eget ändamål. Det finns inga deliberativa samtal i en skola som vilar på religiös grund, endast skoningslös reproduktion av dogmer.
           Kunskap på goda grunder har blivit en innehållslös kliché som repeteras pliktskyldigt i styrdokumenten emedan de pedagogiska institutionerna i hög grad influerats av sociologiska trender som underminerar ett kunskapsbegrepp med substans. I det sociokulturella perspektivet uppstår kunskap i sociala praktiker – varifrån steget inte är långt till att kunskap är vad helst en grupp kommer fram till — och kunskap förvaltas i artefakter som spadar och fickräknare. Lägg till detta den explicita kunskapsrelativism som dominerat samhällsvetenskaplig och pedagogisk utbildning under några decennier.
          Sven-Eric Liedman och andra försvarare av ett meningsfullt kunskapsbegrepp får tyvärr stå tillbaka för den långt mer lockande suggestiviteten i sociologisk och filosofisk poplitteratur. Den institution jag själv studerar för har föreläsare som ena dagen deklarerar att det inte finns någon sanning, bara olika perspektiv, för att nästa dag presentera empiriska rön från kvantitativa studier under intygande att ”numera vet man”.
          Ett sådant begreppskaos är naturligtvis ingen grogrund för en diskussion om indoktrinering och det är svårt att finna incitament för ett filosofiskt-moraliskt avståndstagande från en påverkan som utan tvivel gör våld på tanken om sann oavhängighet och självförvaltad insikt hos barn, ungdomar och vuxna. Vem gör principiell skillnad mellan kunskap på goda grunder och irrationell doktrin i ett klimat där social och kulturell kontext är allt? Vem gör skillnad mellan astronomi och astrologi, medicin och handpåläggning eller vetenskap och vidskepelse då allt är en fråga om perspektiv? Vem har rätt att hindra föräldrar från att stänga världen för sina barn när föräldrarna bara handlar i enlighet med ”sin sanning” och den ”kunskap” de tillgodogjort sig i sina ”sociala praktiker”?

(Publicerades i  Pedagogiska magasinet (sök ”Peter Illi”) 2006-08-24)