Lourdes – förhoppningarnas Mecka

Nyligen såg jag Jessica Hausners film Lourdes, en nästan Roy Anderssonsk skildring av några pilgrimers vistelse vid den berömda mirakelkällan i södra Frankrike. Handlingen kretsar kring den MS-sjuka Christine som genom bad och bön söker bot från en förlamning som gör henne orörlig från halsen och ned. Kyrkans personal rullar henne genom paketresans schemalagda moment och matar henne med sked i matsalen.
          Det var dock inte Christines öde som fascinerade mig — naturligtvis reser hon sig så småningom upp själv i sängen, det är ju film för tusan! Nej, det var snarare handlingens inramning som fick mig att börja fundera. Den lilla staden Lourdes i södra Frankrike besöks årligen av fem miljoner pilgrimer och är Europas populäraste vallfartsort. Över hundratusen av dessa pilgrimer tas emot i särskilda sjukhusbyggnader där man får gratis logi och hjälp av över 450 anställda. Allt detta är gratis, verksamheten drar istället in pengar på försäljning av religiöst krimskrams i turistbutikerna, på kollekten och på testamenten.
          Filmen ger en ganska bra bild av denna enorma healingindustri. Scenerna med folkmassor i kö och i andaktshangaren är sannolikt inte arrangerade, utan bilder av pågående verksamhet. Gamla och sjuka människor blandas med människor som bara söker visshet eller upplevelsen av något heligt. Horder av sjuksängar, rullstolar och kryckor i drivor som representerar desperata människors sista förhoppningar om mirakulös botgöring. Förlamade, CP-skadade, blinda, enbenta, cancersjuka och deprimerade — alla varianter av sjukdomligt lidande masar sig fram i kilometerköer till ett heliga vattenbad. Eller till massandakten där prästen stannar och viftar med staven över några lyckligt lottade som sitter bekvämt till för honom.
          Jag började nästan må illa. Vari består medkänslan, empatin, i denna industriella hantering? Vad är det för medmänniskor som står och tar emot miljontals förhoppningsfulla som man vet kommer att åka hem i samma skick som de kom? År efter år? Förvisso tar man inget betalt av de sjuka för själva vistelsen men något säger mig att kommersen runt omkring inbringar mer än nödvändigt.

Den katolska kyrkans representant i filmen, fader Nigl, får redovisa flera exempel ur den intellektuella undanflyktsmanual man använder för att förklara frånvaron av mirakel och varför några drabbas av sjukdom men inte andra. Som vanligt handlar det naturligtvis om att skuldbelägga den drabbade. Kroppsligt helande kan bara infinna sig om man till fullo öppnar sitt hjärta för guds nåd, förklarar han för en gammal dam som undrar vad man måste göra. När hon vill veta mer exakt svarar han att själen först måste helas, bara då kan kroppen läkas. Kontentan är naturligtvis att om miraklet inte inträffar så har detta inget med gud att göra. Man har bara inte öppnat sitt hjärta till fullo, själen är inte frisk. När Christine frågar honom varför gud gjorde just henne sjuk, varför fick just hon inte vara normal, förklarar han att hon är unik, att gud skapade denna mångfald. Tror Christine att någon som kan använda sina ben nödvändigtvis är lyckligare? Finkänsligt sagt till någon som vallfärdat till en påstådd mirakelkälla för att bli kvitt en förlamande sjukdom. När en ironisk tvivlare i personalen menar att gud självklart skulle kunna bota alla om han var allsmäktig och god, så svarar Nigl att det kan gud men för en del sker det mer diskret, inom dem. Som exempel tar han en person som misströstar men plötsligt genom guds nåd finner en mening i livet. Det är ju också ett mirakel! Halleluja…
          Nåväl, dialogen i filmen är påhittad men fångar ändå kärnan i den katolska kyrkans förhållningssätt. Gud finns men märks han inte överhuvudtaget så beror det på människans brister. Eller också verkar han på ett sätt som gör att han inte märks. Självklarheter för varje substanslös doktrin. Och självklart är svaret på det mänskliga tvivlet att människan måste ge sig hän ännu mer. Det är naturligtvis förmätet att förvänta sig att bli kvitt en CP-skada om man inte är tillräckligt stark i tron. Gud är god och allsmäktig men någon jävla ordning får det ju ändå vara…
           Så hur är det med miraklerna i Lourdes? Visst händer det att sjukdomstillstånd förbättras under en vistelse i Lourdes men är det mirakulöst? Knappast. Endorfin brukar kallas kroppens eget morfin och är ett ämne som lindrar smärta. Det utsöndras när vi skrattar, när vi är stressade eller anstränger oss, när vi är förälskade, när vi älskar eller under en rad andra omständigheter då vi erfar emotionell upphetsning. Som när vi ska baddas i heligt vatten, i guds närvaro, vid källan i Lourdes. I själva verket är Lourdes ett enda långt rave-party för endorfiner. Det vore högst märkligt om inte någon eller några av de hundra tusen sjuka som varje år besöker Lourdes vid det tillfället får sådan smärtlindring av endorfiner att det upplevs som att sjukdomen avtar och man känner sig friskare eller till och med botad. I själva verket vore det ett mirakel om det inte hände.
          Endorfinerna är i gott sällskap av sjukdomsförloppets natur. Sjukdom är nämligen aldrig eller mycket sällan ett rätlinjigt förlopp nedåt. I stället är det en puckelpist nedåt, med perioder av förbättring och perioder av försämring. Upp och ned. Det är extremt sannolikt att någon eller till och med några av de hundra tusen sjuka som varje år besöker Lourdes gör det vid ett tillfälle då man befinner sig på väg upp och en känsla av tillfrisknande infinner sig samtidigt som man pimplar heligt källvatten ur den katolska kyrkans PET-flaskor. I själva verket vore det ett mirakel om det inte inträffade.
           Ironiskt nog har filmens Christine MS, multipel skleros. Jag vet inte om det är en slump eller ett medvetet val av Hausner. MS och inflammation i lederna är de två sjukdomar som blivit healingutövarnas favoritsjukdomar eftersom de uppvisar mycket stor variation i sjukdomsförloppet. Lägg till lite situerad upphetsning med endorfiner som ett brev på posten och showen är fulländad!
          1858 ska en tonårsflicka ha sett jungfru Maria vid Lourdes. Sedan dess påstås tusentals mirakulösa tillfrisknanden ha skett. Katolska kyrkan har erkänt ett sextiotal av dessa. Av dem har tretton erkänts sedan 1954 då Lourdes internationella medicinska kommitté bildades. Det är denna kommitté som efter en lokal sållning avgör om ett ärende ska överlåtas till katolska kyrkan för slutgiltigt erkännande. 1978 granskades de fall som fått kyrkans erkännande och det framgick tydligt att de medicinska undersökningar lämnade mycket att önska. Bland annat konstaterade man att om det handlat om organisk sjukdom överhuvud taget, var multipel skleros en mer sannolik diagnos. 1963 erkändes ett fall då en kvinna med en leversjukdom, BCS, mirakulöst botats. Kvinnan dog 1970 — av BCS. Det går helt enkelt inte att lita på kyrkans medicinska Lourdes-kommitté.
          En illustrerande kommentar får avsluta denna djupdykning i industriell healingbluff. Vid ett Lourdes-besök i slutet av 1800-talet utropade författaren Anatole France vid åsynen av alla övergivna kryckor och käppar: ”Vad, inga träben?”

Peter Illi

Extern länk:
Se live web-TV från Lourdes dygnet runt (öppnas i nytt fönster).