Religionens institutionaliserade misogyni

Det är ett faktum att en mycket stor del av världens kvinnor lever under slavlika förhållanden med kraftigt beskurna och begränsade liv. Tvångsäktenskap, könsstympning, våldtäkt, hedersmord, spöstraff och utbildningsförbud är vardagsfenomen i en tillvaro där männen har all rätt och kvinnorna ingen rätt alls. Därför att en gud så stipulerar.
          Det är nämligen också ett faktum att dessa ohyggliga förhållanden i regel vilar på religiös grund. Förvisso är det många i liberala, sekulära demokratier som ansluter sig till den bekväma övertygelsen att religion i grunden handlar om medkänsla och nåd, och att de vidrigheter som begås i dess namn beror på misstolkningar av religiösa texter och avsteg från religionens verkliga, ödmjuka väsen. Men ju mer inflytande religionen har på samhällslivet, desto mer utbrett är ofrihet, förtryck och förföljelse. Också det är ett faktum.
          Religionens kvinnofientliga sida är ämnet för boken Hatar gud kvinnor? av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom. Den ges ut i svensk översättning av Fri Tanke förlag i augusti och i torsdags var jag och min äldste son på Summit i Stockholm för att höra Ophelia Benson presentera boken. I sällskap med ett hundratal andra intresserade fick vi höra en kort inledning av Benson, följd av frågestund med moderator respektive publik. Det var stundtals lite svårt att hänga med eftersom den äldre, gråhåriga delen av publiken hade uppenbara problem att respektera att andra pratade – min son väste att det var som att sitta bland ett gäng högstadieungar.
          I boken radar Benson och Stangroom upp exempel efter exempel på religiös misogyni. De berättar om änkorna i Indien som vid makarnas frånfälle förväntas begå självmord och annars får leva utblottade i ensamhet. Om de afrikanska kvinnor som i ung ålder får sina yttre könsorgan avskurna med rakblad. Om hur mellanstadieflickorna i en skola i Mecka lyckades fly undan en brand i skolan, bara för att mötas av den saudiska religiösa polisen som tvingade in flickorna i elden igen eftersom de försummat att dra på sig sina svarta abaya innan de flydde – fjorton flickor dog.
          Benson och Stangroom redogör också för hur muslimska, katolska och kristna påtryckningsgrupper arbetar för att en misogynsk samhällsordning eller kultur ska accepteras av internationella humanistiska organ och av den sekulariserade västvärlden i stort. Under skyl av begrepp som ”kulturell sedvänja” och ”religiös tradition” kan så länder, grupperingar och församlingar världen över skärpa kvinnoförtrycket ännu mer. Tragiskt nog förefaller det som om situationen för kvinnor på många håll förvärras snarare än förbättras. Någon automatisk liberalisering eller demokratisering av samhällen med religiösa regimer tycks inte ske.
          Benson uttryckte vid presentationen en oro för medias och i viss mån feministernas tystnad inför det religiösa kvinnohatet. Religion kan inte kritiseras utan att man beskylls för att vara rasist eller utan att religiösa representanter tar kritiken personligt. Detta hämmar en nödvändig offentlig diskussion om kvinnans roll i religiösa kontext.
          I lördags kväll såg jag filmen Steningen av Soraya M. Den illustrerar rätt bra vilken situation av total hopplöshet som många kvinnor lever i, hur undergiven och underkastad männens nycker kvinnan är i många länder. Filmen utspelar sig i en liten iransk by men det kunde lika gärna ha varit en afghansk, pakistansk eller saudiarabisk by. Eller varför inte en mormonförsamling i Utah, Plymouthbröderna i Småland eller ett Hare Krishna-tempel? Och steningen kunde likväl ha varit rakbladsstympningen av en liten flicka eller bortgiftandet av en 10-årig flicka med en 50-årig man som utan att tveka fullbordar äktenskapet på bröllopsnatten. I grund och botten handlar det om en religiös och institutionaliserad misogyni som uppfostrar män till brutala sällar och kvinnor till undergivna slavar.
          Steningen av Soraya M. är en fruktansvärd film. Men det är ändå nödvändigt att se den. Bilden som inleder det här inlägget är tagen från filmen men googlar man på ”stoning” inser man ganska snabbt att denna ”kulturella sedvänja” i högsta grad är en realitet i vissa länder. Det är också en realitet att dessa länder fordrar acceptans för de här vidriga och brutala ”religiösa traditionerna” i FN och andra internationella organ – och verkar få det! Det är också en realitet att det finns en kader av intellektuella i västvärlden som idylliserar religiös fundamentalism både borta och på hemmaplan. För människan Soraya M, som stenades därför att hennes man ville gifta sig med en annan kvinna och inte betala underhåll, är det nödvändigt att se filmen om hennes öde och förstå att det är religion som gör sådant möjligt och verkligt.
          Boken Hatar gud kvinnor? är naturligtvis lite mer krävande än filmen om Soraya M men jag skulle vilja påstå att den är en av de viktigaste böcker som publicerats på svenska i år. Här nedan finns en länk om du vill beställa den från Adlibris.se. Gör det och läs den.

Peter Illi

Externa länkar:

Läs mer om Hatar gud kvinnor? på Fri Tanke förlag.

Beställ Hatar gud kvinnor? från Adlibris.se

Läs mer om Steningen av Soraya M. på IMDB.

Beställ filmen Soraya M från Discshop.se.