Vetenskapens sanna rädsla

Rädsla är människans mest primära och primitiva känsla. Primär därför att den är övermäktig alla andra känslor – när vi blir rädda trängs allt annat obevekligt undan. Primitiv därför att den är långt mycket äldre än vad vi är – rädslan har inte bara präglat människans utveckling, utan också de varelser som föregått och lett till oss. I många evolutionära steg tillbaka.

Man brukar definiera rädsla som kroppens sätt att förutse och undvika smärta och farans signaler om hotande skada och död. Varje människa som haft det tveksamma nöjet att ställa sig framför en månghövdad publik för första gången vet att rädsla inte bara avser fysisk fara, utan även psykisk. Den torra munnen, händerna som skakar, adrenalinet som rusar – den kroppsliga reaktionen på en situation som vanligtvis inte utgör någon fysisk fara är icke desto mindre ett utslag av rädsla. Att vi människor har utvecklat en stor förmåga att lida psykiskt har gjort rädslan till än mer central för oss.

Även om den sällan är njutbar för oss som individer – berg-och-dalbanor och skräckfilmer kan ju vara undantag – är rädslan också den mest fruktbara känslan för oss som art. Vår önskan att undvika fara har drivit oss framåt i en ständig jakt på kunskap. När vi bemästrade elden besegrade vi också mörkret och de faror som lurar där. Med den vetenskapliga metodens födelse tog vi ett jättekliv framåt och kunde så småningom freda oss från sjukdomar och andra faror vi tidigare fallit offer för. Till nyfikenheten bör vi därför lägga rädsla när vi skanderar om vetenskapens drivkraft. Att vi hela tiden strävar efter mer och ny kunskap konstituerar förvisso nyfikenhet men i djupare mening är det rädsla som driver denna strävan.

I diskussionen om vidskepelse och pseudovetenskap händer det ganska ofta att rädsla förs fram som ett motiv för vetenskapen att undvika kunskap. Man menar att det finns kunskap vid sidan av vetenskapen, kunskap som vetenskapen är rädd för och därför inte vill acceptera. På något sätt skulle denna kunskap utgöra ett hot mot, eller fara för, vetenskapens vedertagna kunskap. Påståendet implicerar att vetenskapen skulle vara någon slags homogen sammansvärjning med möjlighet och vilja att stoppa kunskapsutvecklingen i stället för att föra den framåt. För den som har den minsta inblick i vetenskapssamhället och insikt om vetenskaplig verksamhet är en sådan strategiskt enad front naturligtvis en absurditet, men det hindrar inte att mer konspirationsteoretiskt lagda tillskyndare av diverse vidskepelse och pseudovetenskap högljutt varnar för den.

Påståendet om vetenskapens rädsla gör mig alltid förundrad. Det är ju inte bara de mest verklighetsfrånvända rösterna som gör detta påstående, även om det kanske bara är de som bygger hela hemsidor omkring det i hopp om att dess sanningshalt stadfästs av att det presenteras som en ”nyhetsartikel”. Påståendet har dessutom blivit allmängods i argumentsarsenalen hos kreti och pleti i new age-rörelsen och andra med sanningsanspråk grundade i känslor och begär.  Men hur kommer man ens på tanken att rädsla är ett motiv för vetenskapen att undvika kunskap?

För det första, vad är det vetenskapen skulle vara rädd för? Den kunskap som sägs utgöra ett hot mot den etablerade vetenskapen saknar ju belägg. Den har inte svagt eller osäkert stöd – den saknar stöd helt och hållet. Varje gång denna kunskap prövas kommer man fram till samma slutsats: det finns inga rimliga skäl att anta att det finns någon faktisk grund för sanningsanspråken som görs. Varje gång man upprepar undersökningar i vilka man kommit fram till en smula stöd för kunskapen så finner man att dessa positiva resultat var isolerade till just dessa undersökningar. Vetenskapen – och mänskligheten – har dock ingen glädje av kunskap som manifesteras endast en gång, eller för endast en undersökare. Vetenskap kännetecknas av att olika bedömare ska kunna göra samma bedömning vid olika tillfällen med samma experimentuppställning - det är det som brukar kallas vetenskapens objektivitet. Vi kan inte ha kunskap vars sanningshalt vilar på dess ivrigaste anhängares intyganden. Sådana ansamlingar av utsagor kallas ”ogrundade fixeringar”, inte ”kunskap”.

Vetenskapens mål är således väl belagd kunskap. Vad för slags hot utgör vederlagda hypoteser? På vilket sätt skulle innehållslösa påståenden utgöra en fara för vetenskapen? Skälet till att vetenskapen ignorerar denna påstådda kunskap är ju inte att den är farlig, utan att den saknar relevans för en observerbar verklighet. Den är helt enkelt ointressant. Man undviker inte att gå igenom en skog därför att man anser den vara helt ofarlig.

Nu menar dock de som gör detta påstående att vetenskapen vet, eller åtminstone anar, att denna nya eller utmanande kunskap är välgrundad men skulle omkullkasta etablerade teorier om den accepterades. Vetenskapen skulle alltså vara rädd för att ny, ”obekväm”  kunskap skulle tränga undan gammal kunskap som man är ”bekväm” med, eller något i den stilen. Men en sådan tanke är ännu mer absurd.

Vetenskapen är till sitt väsen progressiv och självkorrigerande, det vill säga vetenskapen rör sig framåt och lägger ny kunskap till gammal men är också villig att låta nya bevis korrigera tidigare övertygelser. Principen är mycket enkel: det nya som är välgrundat läggs till det gamla om det gamla fortfarande har giltighet. Det nya som är välgrundat tränger undan det gamla om det gamla i ljuset av det nya inte har samma förklaringskraft eller helt enkelt visade sig vara fel. Det är inte vetenskapens väsen bara i teorin, utan även i praktiken, vilket vetenskapens och kunskapens utveckling tydligt visar.

Att ”bekvämlighet” eller ”trygghet” skulle vara skäl att inte acceptera ny kunskap vederläggs av ett mycket talande exempel från socialpsykologin. Segern över 1900-talets nationalsocialism innebar att världen klarade sig undan en hotande fara. Rädslan att råka ut för något liknande igen drev forskare inom många discipliner att undersöka hur nationalsocialismens hemskheter varit möjliga. Inom psykologin lekte framför allt en grupp psykoanalytiker med tanken att förintelsen förutsatte en viss personlighetstyp, en människa med latent eller manifest ondska som var villig att lyda order och leda människor till systematisk slakt. Det var den bekväma teorin, den som hade varit mest behaglig för oss alla. Nazisterna var ”dom där onda” och vi andra, vi normala, skilde oss från nazisterna genom att vi var goda. Vi som inte var nazister skulle aldrig ha deltagit i sådana grymheter som de iscensatte.

Men så presenterade Stanley Milgram sin forskning. Extremt obekväm och obehaglig forskning. I en serie experiment visade han att helt vanliga amerikaner var villiga att utsätta medmänniskor för elchocker med dödlig styrka om de instruerades av en Yaleprofessor att göra det. Implikationerna av Milgrams studier var tveklöst mycket obehagliga. Om en auktoritet talar om för oss att utföra skadliga handlingar är vi benägna att göra det. Du och jag. Inte därför att vi är onda, utan helt enkelt därför att en auktoritet säger åt oss att göra det. Milgrams studie kastade helt nytt ljus över nazisternas brott mot mänskligheten, och helt nytt ljus över oss människor. Det fanns inte längre något ”vi och dom” – de flesta som var inblandade i förintelsen var säkert som vi och vi hade kunnat vara en av dem om vi befunnit oss i deras situation.

Milgrams studier mötte ett kompakt motstånd. Milgrams resultat fick helt enkelt inte vara riktiga. Men motståndet var i huvudsak grundat på känslor och Milgrams nya rön var grundade i väldesignade experiment. Dessutom replikerades Milgrams studier runt om i världen, på olika sätt, och hans resultat bekräftades. Om det vore så att vetenskapen har potential att bjuda motstånd mot ny kunskap av konformitet, bekvämlighet eller protektionism, skulle Milgrams studier tveklöst ha begravts och glömts bort.     

För människan som social varelse är den kunskap som Milgram gav oss bra mycket obehagligare än till exempel kunskap om att telepati fungerar, att vatten har minne eller att män som inte vuxit från ungdomens hemlig agent-drömmar kan låta sina astralkroppar sväva ut genom fönstret. I det perspektivet utgör helt enkelt inte de vidskepligas sanningsanspråk något hot.

Vetenskapen präglas av en rädsla, men det är inte rädslan för ny kunskap. Inte ens för kunskap som omkullkastar allt vi trodde oss veta. Vetenskapen är dock tentativ, det vill säga den är i någon mån rädd att anta ny kunskap som inte står på god grund. I själva verket är den rädslan den vetenskapliga metodens och verksamhetens bärande ”känsla”. Noggrannheten i experimentdesign och utformningen av studier, precisa analysmetoder och -verktyg, formalian i samband med rapportering, peer review-processen – det mesta som utmärker vetenskaplig verksamhet präglas av försvaret mot kunskap som inte står på god grund. Det är rädslans uttryck på kort sikt.

På lång sikt vill vetenskapen inte sätta ned foten och säga: ”nu vet vi allt som behöver kännas till, nu ägnar vi oss åt att upprätthålla och beskydda denna kunskap.” I stället reserverar sig alltid vetenskapen för att ny kunskap kan läggas till eller ersätta den nuvarande. Mer än så, den vetenskapliga uttryckliga strävan är ny och utökad kunskap – vilken riktning den än tar.

Om man vill kalla denna försiktighet för rädsla må det vara hänt. Det är i så fall vetenskapens sanna rädsla och den är fruktbar, utvecklande och positiv. Den är också ett effektivt skydd mot de medeltida krafter som söker vetenskaplig sanktion för substanslös villfarelse, det vill säga de krafter som alltid är snabba att skylla vetenskapen för att vara rädd. Vetenskapen är dock inte rädd för deras anspråk, bara ointresserad. Vetenskapen har nämligen inte funnit någon substans i anspråken. Eller också har vetenskapen kunskap på goda grunder om tillvaron i övrigt, kunskap som gör det omöjligt att ta de nya anspråken på allvar. Kunskap på goda grunder låter sig inte beblandas med trams.  

 Peter Illi