Utbildningsradions orm i kunskapsträdet

I den nya skollagen som trädde i kraft i augusti (2010:800) fastslås att utbildning som ges av offentlig huvudman ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. I Skolverkets informationsmaterial noterar man inte denna nya lydelse som någon viktig förändring och det har även innan den nya lagtexten varit självklart att undervisning och lärostoff ska tillfredsställa detta kriterium. Det är ett rimligt individ- såväl som samhällskrav att skolan gör skillnad på vetenskap och pseudovetenskap. (De konfessionella friskolorna kommer tyvärr undan genom gummiparagraf 7 som föreskriver att ”Deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt.”)
          En annan skattefinansierad utbildningsverksamhet är Utbildningsradion, UR, som är Sveriges största enskilda aktör på det svenska utbildningsområdet. UR är en del av svensk public service och producerar utbildningsmaterial i TV-, radio-, webb- och bokformat. Sedan 2004 driver man också Kunskapskanalen tillsammans med SVT. Ledstjärnan är ”livslångt lärande” och man strävar efter att väcka just lusten att lära hos både unga och gamla. Allt enligt UR:s egen hemsida.
          Jag kanske ska tydliggöra att det i UR:s uppdrag ingår att driva verksamheten fritt från staten, organisationer och grupper. Företaget har inte heller något ansvar att tillfredsställa de kriterier som gäller för skolan, till exempel kravet på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. De krav som anges är att man ska sända program för, om och med funktionshindrade samt olika minoriteter, man ska spegla mångkulturen och sörja för att språket är vårdat. Det är i grova drag allt.
          Jag har alltid haft en viss respekt för Utbildningsradion. Inte därför att jag sett så många program, utan därför att jag haft bilden av en public service-verksamhet som kompletterar skolans undervisningsstoff och också fyller en folkbildningsfunktion. Man kan liksom lita på Utbildningsradion.
          Sedan såg jag programmet Anaconda om spöken.
          Anaconda var en samhällsorienterande programserie som startades 2007. Målgruppen var grundskolans årskurs 7 till 9, det som jag brukade kalla högstadiet. I stort gick programserien ut på att programledaren Nassim Al Fakir lotsade tittaren runt i olika frågor som var relevanta för respektive avsnitts tema.
          I programmet jag såg frågade man sig om det finns övernaturliga fenomen. Först intervjuades hiphop-artisten Adam Tensta som var övertygad om förekomsten av spöken — han hade själv upplevt märkliga ting. Sedan åkte Al Fakir till Skottland och guidades runt i Edinburghs katakomber av en ”spökjägare” som naturligtvis var övertygad om förekomsten av spöken. Sedan fick man veta att det spökar på en gammal tågstation i Stockholm och en professor från Lund intygade att det finns bevis för en hel del övernaturligheter.
         Så på frågan om det finns övernaturliga fenomen svarade programmet Anaconda ett rungande ”ja”. Inte direkt naturligtvis. Men tänk själv. Först en hiphop-artist som har haft upplevelser. Sedan en ”spökjägare” som minsann bökar runt i gamla läskiga, underjordiska gångar med mätinstrument. Sist en professor — en VETENSKAPSMAN! — som intygar att det finns bevis för en hel del mystiskt. Och så en ”crazy snubbe” som Al Fakir som knyter ihop säcken utan en tvivlande tråd i knoppen. Vad ska en sjundeklassare tro? Har ens en lite mer sansad lärare förmåga att så tvivel i sina lärjungar efter en sådan halvtimme av praktiserade påverkansstrategier?
          Anaconda om spöken berättade inte om den överväldigande psykologiska forskning och kunskap som finns om varför vi människor får för oss tokigheter och varför vi upprätthåller villfarelser när vi väl anammat dem. Man berättade inte om hur forskningen på övernaturligheter entydigt visar att fenomenen tycks försvinna i takt med att man isolerar dem från samvarierande variabler och felkällor. Parapsykologi är – med all rätt – en i högsta grad marginaliserad disciplin; ett forskningsfält med en salig blandning av amatörer och akademiker vars enda gemensamma nämnare tycks vara en naiv och för vetenskligheten förödande tro på övernaturliga fenomens existens. Men någon ”second opinion” till professorn i Lunds uttalande gavs inte i Anaconda.
          Utbildning? Folkbildning? Nej, snarare ett populistiskt ridande på en trend av mysticism som präglar framför allt den kommersiella TV:n och diverse damtidningar. Problemet är dock att denna Anaconda mycket väl kan ringla in i klassrummet. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att hysa ett förtroende för Utbildningsradion. Förhoppningsvis är jag dock inte heller ensam om att ha förlorat det förtroendet.
          Anaconda sänds inte mer i sitt ursprungsformat. I stället har programmen redigerats om och gjorts om till språk-TV. Men man kanske bör titta på programmen från UR innan man rullar in dem i klassrummet…

Peter Illi